Maktkampen är i full gång. Striden mellan Göran Persson och Margot Wallström sker nu inför helt öppen ridå. Persson har erbjudit Wallström att bli minister. Wallström har sagt nej. Hon vill stanna i EU-kommissionen.
Egentligen är det fel att tala om ett "erbjudande"; vad Persson gjort är i själva verket att han beordrat Wallström att sätta sig i regeringen.
"I vår rörelse har vi som princip att man ställer upp för partiet," säger Persson. "Vi är många som tagit befattningar som vi inte velat ha," fortsätter han. Margot Wallström skall alltså ha gjort sig skyldig till ett svek.
Göran Persson säger att det är "trist" att Wallström inte ställer upp. Han upphöjer rent av frågan till en "moralfråga". "När partiet kallar brukar man svara," påpekar Persson. Men det är ju inte "partiet", utan partiledaren som kallat; men tydligen flyter de bägge samman i statsministerns sinnevärld.
I partiet har Margot Wallström stort stöd; hon är för närvarande rörelsens älskling, favoriten till att ta över efter Göran Persson.
Och det är förstås mot denna bakgrund som den aktuella tuppfäktningen skall ses: Persson vill detronisera en rival. Wallström vill fortsätta att bygga upp sin maktposition från en plattform som är hennes egen, inte bli en underhuggare till Persson.
För Persson handlar det om att hindra Wallström från att växa sig för "stor". Han vill ha full kontroll över vad som händer inte bara under den närmaste framtiden, utan vill också kontrollera efterträdarprocessen: Den som tar över socialdemokratin den dag som Persson bestämmer sig för att bli godsherre på heltid skall också vara hans val.
Det sätt på vilket statsministern nu behandlar Wallström, med anklagelser om svek och omoral, får anses vara uppseendeväckande. Men denna offentliga förnedring stammar knappast ur någon personlig besvikelse över att ha fått ett nej, utan är givetvis maktpolitiskt kalkylerad.
När det nu inte gick att kväsa Margot Wallström genom att beordra in henne i regeringen, skall hon i stället sättas på plats verbalt på det sätt som nu sker. Allt handlar om att punktera Wallström. Persson håller henne på halster, vägrar ge besked om hon skall få fortsätta som EU-kommissionär; det är sätt att visa vem det är som bestämmer. "Om inte Margot Wallström fortsätter som EU-kommissionär skall hon sitta i den svenska regeringen," kungör statsministern. Det är med andra ord Persson som bestämmer, Wallström har bara att infinna sig på den arbetsplats som chefen behagat sätta henne på.
Göran Persson har rykte om sig om att vara en fantastisk maktspelare. Hans beteende nu, liksom så många gånger tidigare, förråder dock att han är mer tjusad av makt än av maktspel, att han i ivern att demonstrera det förra ofta misslyckas i det senare.
Statsministern begriper inte att hans maktspråk i dag bara leder till raka motsatsen till det som han eftersträvat: Margot Wallströms stjärna lyser ännu klarare nu, som martyr och offer för Perssonsk maktarrogans.
Det var samma sak som hände för ett år sedan, när Persson satte munkavle på EMU-motståndarna i socialdemokratin och i regeringskretsen. När statsministern beordrade rättning i leden, hotade och kväste avvikarna, blev dessa martyrer.
Margot Wallström spelar spelet smartare. Hon låter meddela att hon bäst tjänar Sverige och regeringen som EU-kommissionär, att Sverige genom hennes arbete har en unik chans att stärka sin position i EU.
Sanningen är dock att EU-kommissionärerna inte alls får företräda sina egna länder, att deras lojalitet i stället uttryckligen gäller unionen som helhet. Så det är inte sant att Wallström stärker Sveriges ställning; möjligen leder hennes arbete till att den europeiska överstatlighet som EU-kommissionen verkar för blir starkare. Vilket är raka motsatsen till att stärka Sveriges ställning.
Sant är däremot att Margot Wallström från sin position i Bryssel kan fortsätta att stärka sin egen maktpolitiska ställning i det socialdemokratiska partiet. På avstånd kommer hennes stjärna bara att lysa allt klarare. Det var just därför som Göran Persson ville ha hem henne.