I år blev det tydligt. Flera av världspolitikens kraftfulla aktörer är på väg ut från scenen. Och de har redan tappat styrfart.
George W Bush, Tony Blair, Jaques Chirac - de sjunger alla på sista versen.
President Bush sitter visserligen kvar till 2008, men mellanårsvalen i november i år var en storseger för demokraterna som tog över både representanthuset och senaten i Washington. Bush är vingklippt och har fått göra en helomvändning i Irakpolitiken.
I Storbritannien har trycket från Labourpartiet tvingat premiärminister Tony Blair att klargöra sina avsikter att avgå kring maj 2007.
Fransmännen väljer ny president nästa år och strålkastarljuset har redan flyttat sig från Chirac till presidentkandidaterna Ségolène Royal och Nicolas Sarkozy.
När västmakterna brister i handlingskraft blir utsikterna sämre att få till stånd hållbara konfliktlösningar i Mellanöstern, i Darfur och i Somalia.
En klen tröst i sammanhanget är att världens diktatorer haft ett mörkt 2006.
Saddam Hussein har dömts till döden, Slobodan Milosevic och Augusto Pinochet avled under året. Fidel Castro mår inget vidare.
Lägg därtill att Paraguays tidigare diktator Alfredo Stroessner gick bort i augusti och att Turkmenistans despotiske Saparmurat Nijazov dog av en hjärtattack i december.
Liberias blodige expresident Charles Taylor fördes i år till Haag där han inväntar en FN-rättegång. Etiopiens förre kommunistdiktator Mengistu Haile Mariam dömdes till döden i sin frånvaro i hemlandet.
Andra auktoritära ledare har dessvärre haft ett framgångsrikt år.
I Nordkorea har Kim Jong Il fått hela världens uppmärksamhet med sina provsprängningar och raketuppskjutningar. Pyongyangs chanser att ännu en gång pressa fram matleveranser från omvärlden är inte obefintliga, trots att förhandlingarna med USA nyligen strandade.
Irans president Mahmoud Ahmadinejad mötte visserligen motgångar i de lokala valen för en vecka sedan. Men 2006 har varit ett år när Irans internationella inflytande ökat enormt - på västvärldens bekostnad.
Även Rysslands president Vladimir Putin har flyttat fram sina positioner. Att använda gas- och oljetillgångar som maktmedel i världspolitiken besvärar tydligen Moskva lika lite som Teheran.
2006 var också det år när de terrorstämplade organisationerna Hamas och Hizbollah på allvar klev fram och visade sig.
Resonemanget har förts att utvecklingen är här för att stanna: Försvagade västmakter och allt mer bångstyriga småstater och organisationer med tillgång till teknologi och kraftfulla vapen.
USA:s ekonomiska dominans utmanas av Kina, vilket ökar manöverutrymmet ytterligare för icke-demokratiska krafter.
Makten decentraliseras och kaos är den nya världsordningen, säger pessimisterna.
Låt oss hoppas att ansvarsfulla ledare - i öst, i syd och i väst - kan bryta den trenden i framtiden.