Persson har det inte lätt. För femtioelfte gången i ordningen blev det en diskussion om hans beteende. Eller rättare sagt hans dåliga beteende. För det är faktiskt inte särskilt trevligt att vända ryggen åt sina motdebattörer när de talar till en. Och det är inte minst korkat att göra det i teve så att hela svenska folket ser det.
Oavsett om han gjorde det avsiktligt eller bara kände för att röra på sig lite var det arrogant. Bilden av buffel-Persson befästes. Och det efter att han och hans pr-stab ägnat stor möda åt att tvätta bort den. Ett tag figurerade faktiskt "mys-Persson". Den bleknade också bort, men de där riktiga buffelfasonerna lyckades man hålla utanför offentligheten.
Så vad tänkte Persson på i söndags? Svaret är nog det en politisk analytiker gav för något år sedan, att Persson är sin egen värsta fiende. Han har betett sig på det sätt han gör under så lång tid att han helt enkelt är oförmögen att lära om på riktigt.
Om några veckor har socialdemokraterna kongress i Malmö. Tanken är att det skall bli startskottet för vägen tillbaka i opinionen.
Den vägen blir allt lång. Socialdemokraternas ras -- för det får man kalla det -- började i vintras. Skandal efter skandal rullades upp. Fusk, korruption och olika former av maktmissbruk knöts till ett och samma parti: socialdemokraterna. Genom ständigt återkommande affärer blev svenska folket påminda om att det har skapats en ny klass i Sverige; en liten elit bestående av socialdemokratiska pampar och deras familjer.
Enstaka kongressombud vill göra något åt detta. Det har flutit in några motioner som faktiskt tar sikte på partiets problem med etik och moral. Någon föreslår att ingen i partiet skall få sitta på flera stolar samtidigt, andra pekar på behovet av en etikkommission eller något slags kommitté som utreder de interna problemen.
Men partistyrelsen, elitens elit, vill inte veta av något sådant. Det finns redan etiska regler för partiets aktivister, konstaterar man. Och lämnar med det moralfrågan därhän.
Den socialdemokratiska eliten har suttit vid makten nästan oavbrutet sedan 1930-talet. Och hela det senaste decenniet i ett svep. "Makten" har under deras senare regeringstid givits en ny innebörd. Det handlar inte längre om att ha regeringsmakten utan makten över allt. Över förvaltning, över universitet, ja, över så många nationella institutioner som möjligt. För att garantera toppjobb åt de egna och främja fortsatt makt över huvud taget.
Kan ett sådant parti förändras inifrån? Kommer motionärerna att reformera partiet? Nej, det är det väl ingen som tror. För det är sannolikt med socialdemokraterna som med deras partiledare: De har haft makt så länge att de blivit oförmögna att förändra sig. De förmår inte se sig själva utifrån, från en punkt av normal anständighet. Det enda sättet en förändring kan komma till stånd är genom att deras uppdragsgivare säger ifrån. Att väljarna tar deras makt ifrån dem.