Socialdemokratin är urbalans. Maktpartiet har råkat i kris sedan det oväntat mist kontrollen över dagordningen.
Att den socialdemokratiska partisekreteraren angriper kungen ochunderförstått hotar med att han kan komma att bli avsatt -- det är juinnebörden av att hon ifrågasätter den politiska överenskommelse sommonarkin vilar på -- är närmast huvudlöst.
Att det inte finns något att vinna på det insåg sedermera ocksåpartiledaren Göran Persson. Hans avståndstagande från sinpartisekreterares angrepp på kungen förstärker ytterligare bilden av ensocialdemokrati som i sin panik inte längre förmår att uppträdataktiskt rätt och med något slags konsekvens.
Det är naturligtvis helt osannolikt att Marita Ulvskog skulle haagerat efter eget huvud. Det gör inte regeringspartietspartisekreterare i en så central fråga, som handlar om statsskicket.
När Persson timmarna efter Ulvskogs utspel tar avstånd från henneskritik av kungens agerande och kraftfullt avvisar tanken på enomprövning av monarkins ställning är det därför givetvis ett spel förgallerierna.
För om det verkligen varit så att det funnits en sådan, avgrundsdjup klyfta mellan den socialdemokratiske partiledaren och hans partisekreterare i synen på statschefen hade partisekreteraren omöjligen kunnat stanna kvar.
Men självklart var Marita Ulvskogs utspel beslutat av den högsta partitoppen, som snabbt fick kalla fötter.
Man kan lätt föreställa sig hur paniken spritt sig hos densocialdemokratiska toppen när opinionsmätningarna visar att förtroendetför regeringen rasar och kungen träder fram som nationens samlandegestalt i stället för statsministern.
Men att angripa en i detta läge allt mer populär statschef är minst sagt politiskt obegåvat.
Att taktikern Göran Persson inte förutsåg att attacken bara skulleslå tillbaka mot socialdemokraterna själva är betecknande försocialdemokratins förvirrade tillstånd.