Sensommaren har blivit till väntans tider. Oppositionen väntar på tecken som tyder på maktskifte. Socialdemokraterna, som alltmer framstår som politiska förlorare, väntar på bättre tider, och svenska folket väntar på besked i en rad viktiga frågor.
Det är i stort sett stiltje i svensk politik just nu. Inte minst det till synes söndervittrande socialdemokratiska partiet bär skulden för detta. Medan väljarna väntar på besked om sysselsättning, skatter, hur vård och omsorg ska utformas och finansieras letar socialdemokraterna efter en ny partisekreterare och statsminister Persson är fullt upptagen med att i det fördolda planera en regeringsombildning. Utåt råder tystnad, med undantag för lösryckta uppgifter från de pågående budgetförhandlingarna mellan s, v och mp.
Det som sipprar ut låter inte vederhäftigt. För allmänheten kan det inte vara annat än nedslående och tröttsamt att höra vänsterpartiet diskutera budgeten med utgångspunkt i sina egna gamla vänstersanningar, att lyssna till miljöpartiets kompromisslösa förslag med bakomliggande utpressningshot och till socialdemokraternas dåligt grundade löften om guld och gröna skogar åt alla.
Nu väntar svenska folket på klara realistiska besked. Hur ska det bli med jobben, skatterna och vården.
Statsminister Persson har inga svar att ge. Han har för närvarande valt en synnerligen låg profil. Hans popularitet har minskat, enligt en nyligen genomförd undersökning, och han är uppenbarligen pressad av att framför allt den nye moderatledaren Fredrik Reinfeldt bjuder ett oväntat stort politiskt motstånd.
Läget är nu sådant att Göran Persson är piskad att försöka sätta ihop ett vinnande lag inför valet 2006. Hur det ska se ut kommer att vara en öppen fråga, fram till den dag då Persson tar bladet från munnen.
Söndagens Sifo-siffror understryker för socialdemokraterna vikten av en rejäl uppryckning. Sifo visar att oppositionen vinner mark medan såväl socialdemokraterna som deras samarbetspartier, vänstern och miljöpartiet, lider ett nesligt opinionsnederlag. S backar med 1,8, vänstern med 1,0 och mp med 0,6 procent.
Moderaterna däremot går framåt med hela 3,9 procent och fp med 1,1 procent. De övriga borgerliga partierna, c och kd hör till förlorarna, båda med tillbakagångar under en procent.
Detta innebär att de båda blocken är i stort sett lika stora. Borgarna har tillsammans 48,9 procent av väljarstöder, s med sina samarbetspartier 49,3 procent.
I dag, måndag, möts oppositionspartiernas ledare hemma hos centerledaren Maud Olofsson för att vässa argumenten och vaska fram en gemensam nämnare i syfte att åstadkomma en borgerlig valseger om två år.
Oppositionens målmedvetna arbete för ett maktskifte vid nästa val har uppenbarligen skrämt socialdemokraterna. Utifrån sin allt mer framträdande förlorarroll skickar de fram minister efter minister på rikstidningarnas debattsidor, där de ondgör sig över de borgerligas fullt legitima strävan efter att erövra regeringsmakten.
Samordningsminister Per Nuder inriktar sig på Fredrik Reinfeldt, som han beskyller för opportunism, något som kan gå för sig i opposition men inte i regeringsställning, enligt Nuder. Denne gör dessutom gällande att maktväxling inte har något egenvärde.
Per Nuder har förstås helt fel. Maktskifte betyder att oppositionen får en chans att visa vad den kan åstadkomma i majoritet. Ett maktskifte betyder stimulans och vitalisering av politiken. Något som svensk politik har stort behov av efter överväldigande många års socialdemokratisk regeringsmakt.
Maktskifte har otvetydigt ett egenvärde. För väljarna, skattebetalarna och för landets bästa.
Borgarmötet hos Maud Olofsson kan i bästa fall ge en del av svaret på frågan om oppositionens chanser att bilda en enad front mot den socialdemokratiska makten vid nästa val. Vissa hinder måste övervinnas och de borgerliga partiledarna måste behärska lusten till politiska solonummer och i vissa fall tona ned egna profilfrågor.
Ett intressant inhopp i den politiska debatten har förre Volvochefen Pehr Gyllenhammar gjort i helgen. Han har som bekant gjort come back i svenskt näringsliv genom att tacka ja till en ledande post i Stenbäckssfärens Kinnevik.
Gyllenhammar , före detta aktiv folkpartist med statsministerambitioner, hävdar att de borgerliga partierna i dag inte är ett moget regeringsalternativ.
Gyllenhammar är en trovärdig och respekterad person, men frågan är om han i det här avseendet gör en riktig bedömning.
Väljarna i Sverige har anledning att vara trötta på en stelnad socialdemokrati, på dess märkliga fördelningspolitik, på oförmågan att på ett avgörande sätt förändra småföretagens villkor och öka sysselsättningen.
Hösten tar avstamp i folkets väntan på att politiska brister och misstag ska rättas till, i oppositionens väntan på att få visa vad den kan åstadkomma i regeringsställning för vårt land, och i socialdemokraternas eventuellt fåfänga väntan på en svängning i opinionsmätningarna.