En enig, kraftfull och offensiv borgerlighet har presenterat sig. På några dagar har de borgerliga partierna ritat om den politiska kartan. De har gjort någonting som borgerligheten nästan aldrig tidigare lyckats med: de har tagit ett fast grepp om politikens taktpinne.
Vi är så vana vid det, att vi egentligen aldrig reflekterar över att det skulle kunna vara annorlunda. I ett Sverige som i decennier varit synonymt med socialdemokrati är det statspartiet som definierar politikens villkor. Alla andra har fått förhålla sig till det som socialdemokratin ansett vara viktigt. Det är detta som författaren Lars Gustafsson redan för tjugo år sedan döpte till "problemformuleringsprivilegiet".
Borgerlighetens mission är att bryta enpartimakten, att därmed gjuta nytt liv i den svenska demokratin. Det ligger en stor symbolisk kraft i att de borgerliga partierna två år före nästa val definierar socialdemokratin som Sveriges problem. Därigenom bryter de maktens problemformuleringsprivilegium.
Så småningom kommer naturligtvis den politiska vardagen att återvända. Alla veckor kommer inte att se ut som den senaste gjort, då de borgerliga partiledarna ensamma stått i rampljuset. Om någ-ra veckor kommer Göran Persson att läsa upp en ny regeringsförklaring och presentera ännu en ommöblering i sin regering. Då är det Perssons tur att stå i fokus.
Men ändå kommer politiken inte längre att vara som vanligt. Fram till valet kommer socialdemokraterna att få ägna all energi - det som finns kvar - åt att försöka bemöta den borgerliga offensiven. Socialdemokratin kommer att reagera på varje, verklig eller inbillad, antydan till oenighet hos de borgerliga, och framställa borgerlighetens politik i så dålig dager som möjligt.
Det hör till spelet. Med den skillnaden att det blir ett spel på villkor som borgerligheten anger. Det är de borgerliga partierna som agerar - socialdemokratin får reagera. Redan i detta faktum ligger en betecknande symbolik, en föraning om vem som till slut kommer att stå som förlorare 2006.
Det som de borgerliga partierna kommit fram till hemma hos Maud Olofsson är inget sakpolitiskt detaljerat program. Den uppgiften åvilar de arbetsgrupper som börjar arbeta från och med nu. Det väsentliga är inte så mycket innehållet som ansatsen, den vilja till makt som manifesteras.
Självklart ligger det ett egenvärde i maktskifte i ett land som är ett undantag i den demokratiska världen. I inget annat demokratiskt land har ett parti under så lång tid haft en sådan monopolställning som den svenska socialdemokratin haft. Partiet är ett med staten, staten ett med partiet. Utnämningsmakten är socialdemokratins egendom: generaldirektörer, ambassadörer, landshövdingar, alla måste de spela på villkor som socialdemokratin bestämmer. Det är en förlamande hand som sedan länge ligger över den svenska demokratin. Den förkväver debattlusten, den kväser modet att tänka annorlunda.
Det är också destruktivt för socialdemokratin själv. Finns det i själva verket inte ett samband mellan partiets unika maktinnehav och det faktum att dess folkrörelseanda mer eller mindre förtvinat, att den som vågar tänka annorlunda inom socialdemokratin beläggs med munkavle eller motas bort från gemenskapen? Är det inte föreställningen att makt är lika med rätt, en föreställning som lätt får grepp om den som blivit ett med makten, som förklarar socialdemokratins idémässiga förfall?
En uppgift som de borgerliga tagit på sig är att kartlägga socialdemokratins unika maktposition, att lyfta fram hur enpartimakten fungerar. Ingen politisk uppgift är i dag viktigare än denna.
Det är egentligen svårt att se vad som skulle kunna störa den borgerliga strategin. Några svåra knäckfrågor finns knappast. Det talas om kärnkraften, familjepolitiken, ersättningsnivåerna i socialförsäkringarna, frågor där det skulle finnas potentiella motsättningar.
Visst finns det skillnader, men det handlar om nyanser, om lite olika betoningar. I själva verket står de borgerliga partierna var-andra mycket nära. Den enighet som nu manifesteras är snarast ett erkännande av vad som sedan länge är ett faktum, och i övrigt visar samtliga borgerliga partier prov på ödmjukhet och kompromissvilja.
Valsegern 2006 ligger inom räckhåll.