Internationella kvinnodagen är ett lämpligt tillfälle att inventera kvinnors ställning i arbetslivet.
Låt oss se på två indikatorer.
Kvinnors genomsnittslön är 22 800 kronor i månaden, män ligger 4 300 kronor högre. Men kvinnor och män söker sig till olika yrken och har olika utbildning. Tar man hänsyn till det kvarstår ändå en skillnad på mellan en och tio procent. Störst är skillnaden i privat sektor.
Statistiken från SCB tar dock inte hänsyn till om de anställda har en arbetsledande ställning. Det skulle kunna förklara en stor del av löneskillnaderna och det är därför inte självklart i vilken utsträckning lönediskriminering förekommer.
Jämställd kan man dock inte kalla en lönebild där genomsnittskvinnan tjänar så mycket mindre - oavsett orsakerna. Men att bekämpa de strukturer som gör att kvinnor söker sig till vård och omsorg, män till den privata sektorn, kommer inte att bli lätt.
Kommunals ordförande Ylva Thörn är inne på fel spår med sina kvinnopotter. Generella höjningar av lägstalöner kommer knappast att locka män till vården. I stället förstärks bilden av offentlig och privat sektor som två skilda världar - för skilda kön. Lön efter prestation skulle göra vårdjobben mer attraktiva - även för kvinnor.
En annan indikator är hur många kvinnor som når toppen i näringslivet. Bara fyra börsnoterade bolag har en kvinna som vd, enligt en genomgång av Veckans affärer. Det är en fördubbling sedan 1999, men trots det bara 1,5 procent av bolagen.
Andelen kvinnor i börsbolagens styrelser har ökat från 4 till 18 procent, men de senaste två åren tycks utvecklingen ha vänt nedåt igen.
Inte mycket har hänt. Kvotering av kvinnor till bolagsstyrelser var kanske ett effektivt hot, men bör inte omsättas till verklighet. Det skulle undergräva kvinnornas ställning i styrelserummen, snarare än stärka den.
Ytterst är det kanske bara aktieägarna och konsumenterna som kan driva fram en förändring. Vi kräver att moderna företag har en miljöpolicy och redovisar den öppet. Varför inte en jämställdhetspolicy som visar hur man arbetar för att ta tillvara kvinnors kompetens?
Förklaringen till båda dessa problem skulle givetvis kunna vara densamma. Kanske finns det största karriärshindret för kvinnor i hemmet? Glädjande nog visar nya siffror från SCB att kvinnors hemarbete har minskat dramatiskt sedan 1990, i hem där båda förvärvsarbetar. Fördelningen av hemarbetet är på god väg att bli jämställd.
Mot det bör man ställa Veckans affärers granskning av 30 vd:ar för börsens mest omsatta bolag. Av de 29 männen har bara tre genomgått en skilsmässa, övriga är gifta. De som svarar på frågor om ansvarsfördelningen hemma erkänner att frun gör hela jobbet.
Kanske är toppjobben bara möjliga att nå för den som har markservice à la 1950-tal hemma? En sådan företagskultur stänger inte bara ute kvinnor, utan även de jämställda männen. Det kommer varken kvinnor eller män att acceptera i längden.