Moderaterna profilerar sig som "det nya arbet-arepartiet". Karakteristiken är inte helt gripen ur luften. Partiet är det näst största arbetarepartiet, att döma av Statistiska centralbyråns senaste partisympatiundersökning. Den samlade högeralliansen attraherar samtidigt rekordmånga av de för valutgången strategiskt viktiga kvinnorna i Kommunal. Från november 2004 till november 2005 ökade stödet för alliansen bland Kommunals medlemmar från 20 procent till 30 procent. Få, knappast ens de borgerliga valstrategerna, drar dock alltför långtgående slutsatser av dylika fakta. De vet att opinionsundersökningar åtta månader före valet inte säger ett dyft om valresultatet den 17 september.
Gruppen väljare som bestämmer sig sent för vilket parti de ska rösta på ökar. I de senaste valen bestämde sig hälften av väljarna under valrörelsens slutspurt. Av förstagångsväljarna i 2002 års val visste endast 25 procent vilket parti de skulle rösta på när det återstod en månad till valdagen. Sånt vet partierna, som anpassar valrörelsen därefter. Årets 255 000 förstagångsväljare kan räkna med intensiv uppvaktning.
Andelen osäkra väljare är stor (av LO:s 1,9 miljoner medlemmar uppger var tredje att de inte vet vilket parti de skulle rösta på om det var val i dag), och tre av riksdagspartierna balanserar på fyraprocentspärren. Kristdemokraterna och miljöpartiet lever farligast. Oavsett vilket parti som försvinner från riksdagen, får försvinnandet omedelbara konsekvenser för respektive blocks möjligheter att bilda regering. Behåller moderaterna sitt starka stöd bland väljarna, kan vi räkna med att "broder fyra procent" kommer till undsättning, i syfte att rädda kvar kd i riksdagen. Motsvarande s-utryckning till stöd för de gröna ligger inte lika till hands.
Borgerliga politiker framhåller gärna att klassröstningen är på väg att försvinna. Det är ett önsketänkande. Väljarna är förvisso mer lättrörliga i dag än tidigare, men andelen väljare som byter block är fortfarande låg. Andelen väljare som avstår från att rösta ökar dock, vilket gynnar de borgerliga partierna, eftersom arbetarväljare, i synnerhet de med låga inkomster och otrygg anställning, förefaller, att döma av undersökningar som gjorts, mer benägna att röstskolka än medelklassväljarna. (Bilden är densamma i övriga Europa.)
Blockröstningen består. På 1950-talet bytte sju procent av väljarna parti från ett val till ett annat. I de senaste valen har närmare 35 procent bytt parti, men rörligheten äger rum inom respektive block; när moderaterna går framåt, minskar stödet för övriga borgerliga partier.
Årets val beskrivs redan som ett klassiskt val mellan höger och vänster. Socialdemokraterna har inget att erinra mot den beskrivningen. Göran Persson & Co myser av tillförsikt om de får går i närkamp med en borgarallians som vill "rasera välfärden". S-kritiken mot borgarnas skamliga förslag till sänkta ersättningar till de långtidsarbetslösa och långtidssjukskrivna är berättigad, men i övrigt finns det anledning att uppmana regeringspartiet att sansa sig något. Den valrörelseretorik som statsminister Persson bjöd på vid riksdagens partiledardebatt kretsade alltför mycket kring bidrag och ersättningar och för lite kring förslag som syftar till att öka sysselsättningen och pressa tillbaka arbetslösheten. Socialdemokraterna måste inse att högkonjunkturen inte varar för evigt.