Dessutom målade han upp Nato som en avgörande blockskiljande fråga. "Det får vara slut på det ständiga fjäskandet", slog Ahlin fast. Men det stod snart klart att oppositionen inte har någon ny Nato- eller Rysslandspolitik i rockärmen.
Regeringen fick återigen kritik för Nordstream, med det falska, underförstådda budskapet att oppositionen skulle ha lyckats stoppa den ryska gasledningen till Tyskland.
Uppbackad av ett tjugosidigt rödgrönt dokument anslog Ahlin och den övriga oppositionen ett mycket högt, moraliserande tonläge i debatten.
Enligt vänsterpartisten Hans Linde har alliansregeringen blundat för Israels övergrepp på palestinier. Miljöpartisten Bodil Ceballos gav också, något överraskande, Fredrik Reinfeldt en stor del av skulden för att det inte blev ett bindande klimatavtal i Köpenhamn. Förhoppningsvis minns alla att det var diktaturer som Venezuela och Sudan - inte Sverige - som saboterade förhandlingarna.
Sådana uttalanden slår nog i sin orimlighet mest tillbaka på oppositionen.
Det rödgröna manifestet "Sveriges relationer med världens länder" är fullt av tämligen okontroversiella, men moraliskt laddade ställningstaganden. Sverige ska utveckla det nordiska samarbetet, arbeta för att skydda Arktis och främja Rysslands utveckling till ett stabilt och välmående land, heter det bland annat.
De rödgröna vill också att Sverige ska ha en skarpare hållning gentemot USA och Israel. Men i det sammanhanget kan det vara värt att påpeka att regeringen Persson drev en mer Israelvänlig linje än den nuvarande regeringen. Och det är inte sannolikt att en rödgrön regering skulle bryta de diplomatiska förbindelserna med landet, något som inte heller gynnar palestinierna.
Ett samlat EU kan kanske påverka Israels blockad- och bosättarpolitik, men om Sverige agerar på egen hand går möjligheterna om intet.
Det är lätt att förstå oppositionens taktik. Genom att presentera en uppgörelse där Sverige återigen ska ta på sig rollen som världens politiska samvete, döljer de den interna splittringen. Att måla upp en svensk Nato-anslutning som en stor, avgörande fråga är ett djärvt försök att dölja meningsskiljaktigheterna om EU.
Under Sveriges ordförandeskap framstod EU för första gången som en stark aktör i klimatfrågan. Och det är genom EU som Sverige har störst möjligheter att verka för fred, demokrati och mänskliga rättigheter i världen.
Kanske är det som inte sägs i det rödgröna manifestet det allra mest intressanta. Den militära insatsen i Afghanistan nämns inte med ett enda ord. Där medverkar svenska soldater i en Nato-ledd operation som har kritiserats av Vänsterpartiet, men som stöds av samme Urban Ahlin som i går riktade skarp kritik mot regeringens Nato-hållning. I ljuset av verkligheten faller kritiken platt till marken.