Jakten på Romani Prodis efterträdare är över. José Manuel Durao Barroso, Portugals premiärminister, har tackat ja till att bli EU-kommissionens ordförande. Därmed blir han dels den första EU-kommissionären från EU:s periferi, dels den förste från ett land som inte var med och grundlagt det som nu är EU. I väntan på EU:s nya konstitution är ordförandeposten i kommissionen fortfarande den centrala posten i EU:s arbete.
Både mediala tyckare och mannen på gatan menade att Persson genom ett svenskt EMU-medlemskap hoppades kunna framträda på den europeiska arenan som en framtida EU-president, ledande ministerrådet.
Britternas kandidat till ordförande för kommissionen stöp bland annat på att Storbritannien inte är med i EMU. Blair har, som Persson i Sverige, på ett liknande sätt misstänkliggjorts i brittisk debatt för eventuella ambitioner om en ledande post i det framtida EU. Dessutom har Blair knutit Storbritannien nära till USA:s utrikespolitiska ambitioner. Hans och andras utrikespolitik som stött Bush har varit impopulär bland många medborgare i EU, framför allt bland de gamla EU-medlemsländerna.
Nära allierad med Bushs USA är även Barrosos Portugal. Han har djärvt skapat nya transatlantiska band med USA, på tvärs med både Frankrike och Tyskland. Naturligtvis kan inte Portugal i betydelse jämföras med dessa stora EU-länder i internationell politik, men det kan inte heller Sverige. Man kan tycka vad man vill om Barrosos ställningstagande i Irakfrågan men det förde Portugal samman med flera av de nya EU medlemmarna.
Till skillnad från Persson är Barroso välutbildad, som jurist, och han kan flera europeiska språk flytande. Vilket i EU-sammanhang betyder att han även kan franska. Som Persson har han etablerat goda relationer med flera av EU-medlemstaternas stats- och regeringschefer, men även med president Bush. Precis som Persson kommer han från Europas periferi. I egenskap av premiärminister i Portugal har han visat att han, som Persson, kan konsten att dra åt svångremmen. Till skillnad från Persson, som stått stadigt i sitt partis mittfåra, har Barroso gått från extremvänstern och stakat ut sig en väg mot den politiska mitten. Han har upplevt förändring från diktatur till demokrati på nära håll, även detta är en erfarenhet som han delar med många beslutsfattare i de nya medlemsländerna. Han åtnjuter också förtroende både hos Bush och Blair och har som kompromisskandidat stöd bland de tunga EU-medlemmarna.
Sammantaget kan sägas att Barroso är i en unik position att åstadkomma två viktiga målsättningar, nämligen att föra EU:s gamla medlemmar samman med dess nya medlemmar och läka såren i den transatlantiska alliansen.
Medan vi hör allt mindre från Göran Persson kommer vi att höra desto mer från José Barroso. EU är ibland lite knepigt, men märkligast av allt är att en kompromisskandidat, som Barroso, ändå är bättre än den svensk som haft minst lika höga ambitioner -- Göran Persson.