"Äsch", sade han, "alla vill bli odödliga, och min bok står förhoppningsvis kvar i några bokhyllor när jag har försvunnit, men att få barn är verkligen att leva vidare efter döden".
Det gudomliga skapandet har intresserat många tänkare. Filosofen Roger Scruton menar att när religionen marginaliseras är det bara kulturen som kan ta över religionens viktigaste roll: Att upprätthålla det heliga.
Scruton är rädd att känslan för (till exempel människolivets) helighet försvinner med sekulariseringen, med ökad risk för kall instrumentalitet och övergrepp. Men när kulturen är som bäst kan den upprätthålla heligheten, och därmed människans moraliska förmåga att skilja gott från ont. Kulturhistoriens största genier kan alltså ses som gudomliga skapare.
Nietzsche hade liknande tankar. Gud är död!, säger Nietzsche och uppmanar människan (mannen) att göra sig själv till gud genom skapande. Men det kommer att kräva smärta och lidande, varnar han, se på kvinnornas födslovåndor.
Nietzsche och mitt ex jämför alltså konstnärligt skapande med barnafödande, och kopplar det till begrepp som "odödlighet" och "gudomlighet". Man kan gå längre.
Lyssna på småbarnsmammor. Oavsett om de vardagspratar, Facebookuppdaterar eller skriver debattböcker, så hör man litet om glädjen i föräldraskapet. Det är mest klagomål över dålig sömn och brist på egentid. Jag tror inte att det beror på bortskämdhet eller oförmåga att uppskatta vad man har. Jag tror att gnället försöker dölja den hemliga, genanta men euforiska känslan: Jag är en gud! Jag har skapat liv, och jag upprätthåller liv!
Känslan när man har skrivit en bok eller en symfoni borde vara liknande, men inte identisk. I båda fallen är man en Skapare som sträcker sig bortom sin egen död, men boken och symfonin är inga levande varelser vars överlevnad hänger på Skaparen.
Jämställdhetsutvecklingen öppnar nya skaparmöjligheter. Män kan inte bli gravida och föda barn, men numera får de vårda småbarn; vara den som upprätthåller liv. Samtidigt finns inga hinder för kvinnor som vill skriva böcker och symfonier.
Men historiebilden är ensidig. Bara män blev genier eftersom barnavården gjorde att kvinnorna varken hann eller orkade skapa, säger feminister. Aldrig hör man att kvinnorna struntade i det konstnärliga skapandet eftersom de redan var Skapare genom sina barn, och att de manliga genierna skapade sina klassiska verk för att de inte fick vårda barn.
I Sverige är kvinnor och män numera fria att utöva båda grenarna av människans gudomliga skapande - barn respektive konst. Eftersom många föder barn men få ger ut böcker borde männens insteg i barnavården innebära att fler får uppleva känslan att vara en Skapare. Det tror jag, för att tala med Scruton, också kan upprätthålla vördnaden inför det heliga.