Men att de får skattepengar och att gymnasieklasser ska tvingas se föreställningen, det gör mig upprörd. Lika upprörd som jag skulle bli om skattemedel finansierade kränkande skolföreställningar av Breiviks manifest eller någon annan hatisk pamflett.
Kulturelitens feminister förstår inte min och andras upprördhet. Det är bara nyttigt för gymnasiekillarna att bli provocerade, menar de. Argument om skolans värdegrund, allas lika värde och antimobbningsarbete viftar feministerna bort. Därför måste jag bli personlig:
Min son ligger i soffan och kramar sin snart tvååriga lillasyster efter frukosten varje morgon. Han tröstar henne när hon är ledsen och leker med henne med ett tålamod jag ibland avundas. Han tycker inte om slagsmål och försöker förstå hur "pojkarna som slåss" tänker, för att kunna förebygga bråk.
Att pojkar som han ska tvingas höra att alla män är fullständigt egocentriska, oförmögna att känna empati med andra människor, och därför borde utrotas - det får mig att må illa. Det borde till och med elitfeminister förstå. Eller har ingen av dem en son, make, bror eller pappa med empatisk förmåga?