Idrott och politik hör inte ihop, sägs det ibland. Idag inleds ishockey-VM med Sverige och Finland som gemensamma värdar: två hockeynationer och fria demokratier. Upplagt för folklig fest. Politiken och idrotten behöver inte beblanda sig med varandra.
Jag är måttligt intresserad av årets upplaga. Hockey-VM går alldeles för ofta, efter en alltför lång elitserie men innan Stanley cup i Nordamerika är avslutad varför VM missar många annars givna stjärnspelare. Men det var ett sidospår.
Tillbaka till idrott och politik: Nästa år går VM i Minsk, Vitryssland. I april förra året nekade Christer Englund, ordförande Svenska ishockeyförbundet, till att delta i kampanjen ”Spela inte med diktatorn”, där svenska och europeiska människorättsgrupper verkar för att turneringen ska flyttas. Det ville Englund inte medverka till. ”Vi håller isär vad som är politik och vad som idrott”, sa han till Radiosporten.
Beslutet att låta ”Europas sista diktatur” stå värd för ishockey-VM togs redan 2009 av Internationella ishockeyförbundet. Det var – och är fortfarande – en skandal. President Alexandr Lukasjenko är överlycklig. Det är en stor seger för honom och hans sätt att leda landet, med allt vad det innebär av kränkta mänskliga rättigheter, riggade val, våld och frihetsberövande av oliktänkande. Därtill älskar Lukasjenko hockey! Han kommer förmodligen att tapetsera Minsk med bilder på sig själv i hockeymundering och vrida det till att Minsk-VM är ett slags sjukt bekräftande av hans makt. Vilket det ju faktiskt är.
Minns OS i Peking 2008. Även det en skandal. Men jag var en av dem som argumenterade mot en idrottslig bojkott av evenemanget. Jag tycker inte att det är fair play att lägga över (det politiska) ansvaret för ett sådant stort event på enskilda idrottare, om det så begärs att de inte ska delta alls eller att de ska utöva politiska påtryckningar så fort de får en mikrofon under näsan. Olympier har rätt att fokusera på sin idrott. För många är OS det främsta målet i livet, det går av stapeln vart fjärde år. Vi andra bör varken från soffhörnan eller från talarstolen kräva att de av ska offra sin chans att delta.
Nej, ansvaret för att inte lägga stora idrottsliga arrangemang såsom OS, ishockey-VM, fotbolls-VM etcetera i diktaturer, måste ligga betydligt högre upp i hierarkierna. Jag kan förstå Christer Englunds tvekan att börja kampanja för en flytt av VM ett år innan det går av stapeln. Det skulle ha gjorts mycket tidigare – helst innan beslutet togs, förstås.
Hockey-VM spelas som sagt varje år och är inte lika prestigefyllt som OS. Ett förlorat år vore inte ett lika stort umbärande för hockeyspelarna. Jag tycker ändå inte att Sverige ska bojkotta VM i Vitryssland. Gör hellre då människorättsorganisationerna och EU-parlamentet till viljes och flytta VM-kalaset någon annanstans. Fast det beslutet ska komma från internationella ishockeyförbundet. Så mycket kan man kräva av det.
Är det fortfarande någon som anser att idrott och politik inte hör ihop?
Maria Björk Hummelgren