Avgående ordföranden för kristdemokraterna, Alf Svensson, uppmanar partiets kvinnor att ta för sig, att inte släppa ifrån sig de positioner de uppnått, att inte avstå från inflytande de skaffat sig.
Detta något förvånande uttal-ande gjorde Alf Svensson vid kd:s kommun- och landstingsdagar i Umeå i förra veckan.
Kd:s kvinnor har inte precis glidit fram på ett bananskal under Alf Svenssons mångåriga färla. I ett debattinlägg partiets eget organ, Kristdemokraten, skriver tre medlemmar i kd:s kvinnoförbund att "om man vill generalisera" har många kvinnor fått sköta bas-arbetet medan männen fått mer politisk makt och inflytande. De skriver också att koka kaffe på partimöten inte behöver vara en föraktad uppgift, men det är när männen inte vill släppa fram kvinnor utan tycker att det räcker med kaffekokandet som det blir fel.
Alf Svensson uppmaning till kvinnorna i partiet att stå på sig och förvalta förtroenden de fått, kan lätt tolkas som direkt riktade till Maria Larsson, en erkänt duktig kd-politiker, som plötsligt lämnade loppet mot det nya partiled-arskapet. I och med det lämnade hon fältet fritt för partikollegorna Mats Odell och Göran Hägglund, två partirävar, som anses vara i princip politiska tvillingbröder.
Säkert var det många både inom kd och utanför dess krets som kände stor besvikelse när Maria Larsson lämnade "walk over".
Kristdemokraterna skulle mått väl av att få en kvinna som partiledare. Det skulle inneburit en inbrytning i den traditionellt manliga partistrukturerna. Precis som i varje annat parti. I vilket sammanhang som helst finns det för övrigt mycket gott att hämta där det kvinnliga och det manliga tänkandet tillsammans får genomsyra verksamheten. Den självklara insikten har märkligt nog svårt att tränga in hos dem som bäst skulle behöva den.
I dag finns endast ett parti med en kvinnlig ledare, Maud Olofsson (c), och ännu ett parti med en kvinna som så kallat språkrör, Maria Wetterstrand (mp). Två av sju åtta möjliga är inget att yvas över.
Om Maria Larsson hållit fast vid sin partiledarkandidatur skulle balansen blivit betydligt bättre. Skälet till hennes avhopp har uppgetts vara att hon själv inte anser sig riktigt mogen för ett så tungt politiskt uppdrag. Möjligen är det sant. Men lika möjligt är att det förekommit internt spel med inriktning på utmanövrering.
Att kd, liksom vänsterpartiet, nu ser ut att få sina gamla partiledare ersatta med män, är inte bara en jämställdhetsfråga, även om den borde väga tungt. I kd:s fall kunde Maria Larsson, om hon hållit fast vid sin kandidatur och besegrat sina manliga medkandidater, blivit partiets räddande ängel.
Som det ser ut i dag, då de senaste opinionssiffrorna petat ner kd nästan till undre gränsen för att få sitta i riksdagen (4,2 procent), behöver det tynande kristdemokratiska partiet sannerligen en ängel. Det är inte otänkbart att partiet kunnat tillgodoräkna sig en "Mariaeffekt", som kompensation för det dalande väljarstödet som förmodligen blir effekten av Alf Svenssons avgång.
Men vem räknar på fullt allvar med en Matseffekt eller en Göraneffekt? De må vara dugliga och erfarna politiker men det hjälper inte mycket när det saknas utstrålning och pregnant profil, något som Maria Larsson däremot visat sig ha när hon framträtt i olika sammanhang.
Maria Larsson har fortfarande chansen att ändra sig och återta sin kandidatur. Det är ingen skam att ångra sig i ett sådant sammanhang. Om hon saknar Mats Odells erfarenhet som departementschef och Göran Hägglunds vittförgrenade nätverk har hon andra kvaliteter att konkurrera med.
Männen i kd, och på många andra håll i samhället, måste vara beredda att stå tillbaka för kompetenta kvinnor, och kvinnor måste bli bättre på att peppa och stötta sina medsystrar. Bara då kommer vi vidare mot det uppställda jämställdhetsmålet.