Häromdagen upprepade folkpartiledaren Lars Leijonborg sin tanke att folkpartiet och centern borde slås samman till ett parti. Det är ett märkligt utspel, och det är märkligt att det väckt så litet uppmärksamhet och ännu mindre debatt.
Att en partiledare föreslår att det egna partiet skall upplösas för att bilda en ny enhet ihop med ett annat parti är emellertid spektakulärt och högst ovanligt. Lars Leijonborgs soloutspel om partisammanslagning väcker frågor om hur det egentligen är ställt med hans ställning som partiledare.
Ett så dramatiskt utspel borde rimligen ha föregåtts av en långvarig intern diskussion, men det framstår som ett personligt hugskott från Leijonborgs sida. Det är också betecknande att inga andra ledande folkpartister hakat på partiledarens upprepning av sitt förslag. Denna tystnad förstärker intrycket att det är Lars Leijonborg som agerar på eget bevåg, och att han saknar stöd i sitt parti. Kan han då fortsätta som partiledare?
Den frågan fick en gång centerledaren Thorbjörn Fälldin ställa sig i början av 1970-talet. Fälldin var mycket nära att avgå när hans planer på att slå samman centern med folkpartiet tillbakavisades av det egna partiet.
Och som detta historiska exempel visar, reser sig lätt oöverstigliga hinder för dem som vill fusionera partier. Medborgarnas lojalitet med partierna har successivt minskat de senaste två decennierna, och är numera urholkat. Men samtidigt som partiernas grepp om väljarna kraftigt försvagats, består partiernas organisatoriska seghet. Partistrukturerna är betydligt segare än partilojaliteten.
Därför är Lars Leijonborgs fusionsförslag så orealistiskt. De strukturer som folkpartiet och centern utgör kommer inte att vilja ge upp sin självständighet - det vore närmast i strid med naturlagarna.
Däremot är de ideologiska likheterna - i alla händelser på elitnivå - mellan dessa två partier i dag kanske större än vad de någonsin varit. Centerledaren Maud Olofsson är mycket olik alla tidigare centerledare. Hon strävar medvetet efter att tilltala sådana väljare - en urban medelklass - som vanligtvis röstar på folkpartiet eller moderaterna. Centerns omsvängning i Europafrågan - från EU-skepsis till EU-federalism, som folkpartiet tidigare hade patent på - är signifikativ i detta avseende.
Men det är samtidigt skillnad på centertoppen och centerns gräsrötter. De sistnämnda har slutit upp bakom Maud Olofssons ideologiska omorientering, uppenbarligen därför att man känner ett stort förtroende för sin partiledare. Det skulle kanske inte vara lika lätt att sälja in denna nya politik om den formulerades i en ny partistruktur ihop med folkpartiet. Man kan satsa en slant på att centern och folkpartiet kommer att bestå som självständiga partier. Frågan är om man däremot vågar satsa på att Lars Leijonborg blir långvarig som folkpartiledare.