I månader har världens och framförallt Europas ögon varit riktade mot den ekonomiska krisen i Grekland. Men de senaste dygnen har Italien fått en huvudroll bredvid Grekland.
Tisdag kväll: Premiärminister Silvio Berlusconi lovar att avgå så snart det italienska parlamentet godkänt ett krispaket med reformer.
Onsdag förmiddag: Räntan på tioåriga italienska statsobligationer passerar 7 procent, smärtgränsen som tvingat andra krisande euroländer att ta nödlån.
Onsdag eftermiddag: Rykten florerar att europiska centralbanken stödköper italienska statspapper på andrahandsmarknaden för att hejda räntechocken mot Italien.
Vad är det som händer, och är det här allvarligare än krisen i Grekland?
Svaret är både och. Italien har förvisso en dålig ekonomi, med en statsskuld på 120 procent av BNP, ett budgetunderskott på närmare 4 procent samt en nästan obefintlig tillväxt. Södra Italien påminner om Grekland, med jordbruk som huvudsaklig näring. Men norra Italien är industrialiserat och ekonomiskt starkare, även om många branscher har sackat efter i den internationella konkurrensen. Med budgetnedskärningar och tillväxtfrämjande åtgärder borde Italiens problem kunna lösas, utan någon grekisk kollaps.
Italiens problem är dock mer förtroendemässiga än realekonomiska. Marknaden har förlorat förtroendet för den italienska politiken i allmänhet och Silvio Berlusconi i synnerhet - man tror inte att han ska lyckas genomföra de nödvändiga åtgärderna. När marknaden tappar förtroendet pressas räntorna upp, och när allt större del av skatteintäkterna går till att betala räntor blir läget snabbt akut.
För eurozonen skulle en italiensk krasch innebära katastrof. Italien är en mycket större ekonomi än Grekland och euroländernas krisfond EFSF räcker inte alls till för att rädda Italien. I stället skulle krisen snabbt spridas - de franska tioårsräntorna steg i går som en smitta från Italien.
Därför är Italiens kris både lindrigare och värre än Greklands; Italien har bättre förutsättningar att få ordning på ekonomin, men en italiensk krasch skadar eurozonen mer än en grekisk.
Förtroendekapitalets roll i den italienska krisen förklarar varför så många ser Berlusconis avgång som avgörande för att lösa problemen. I Sverige har de flesta rapporterna om Berlusconi handlat om det tvivelaktiga i att en mediemogul gör politisk karriär genom att hyllas av sina egna medier, samt hans kvinnoaffärer och anklagelserna om att han köper sex. Bristande mediemoral och sexualmoral hos regeringschefen leder dock inte ett land till ekonomisk kris.
Det var när marknaderna slutade lita på Berlusconis löften om ekonomiska reformer som räntesmällen kom, och han tvingades lova att avgå. Nu håller Italien och Europa andan och hoppas att ett stadigare regeringsunderlag och en premiärminister med marknadens förtroende ska kunna vända utvecklingen.