Linköping är hett. Här finns jobb, studiemöjligheter, framtidstro, tillväxt. Hit lockas folk att flytta och bo. Vilket självklart är mycket glädjande. Men utgör samtidigt ett tilltagande problem. Ty bostäderna tryter och det byggs för lite. I synnerhet råder underskott på hyresrätter. Situationen är djupt bekymmersam, inte bara ur ett rent mänskligt perspektiv.
Utan också för att det hotar Linköpings dynamik och ekonomiska utveckling. Vi kan inte nå vår fulla potential om vi inte på ett smidigt sätt kan härbärgera alla de människor som vill vara i Linköping för att arbeta, plugga, starta företag, eller förenas med sin kärlek och bilda familj. Att läget inte är annorlunda i andra expansiva större städer är en klen tröst. I Stockholm är bostadsbristen så allvarlig att dess internationella konkurrenskraft hämmas.
Corren har i en reportageserie granskat kommunens hyresvärdar och de avigsidor som bostadssökande drabbas av, när antalet lediga lägenheter börjar bli lika sällsynta som vatten i öknen. Vad är anledningen till eländet och varför byggs det inte mer?
Frågan om Saabs flygbuller, där Naturvårdsverket och Boverket fastnat i ett demoraliserande bråk om gränsvärdena, är en faktor. Hyresvärdarna talar även om en seg kommunalbyråkrati och stelbenta regler för detaljplaner. Samhällsbyggnadsnämndens ordförande Muharrem Demirok (C) anser att de höga produktionskostnaderna är den främsta syndabocken, samt anklagar både låneovilliga banker och Byggfacket för att sätta käppar i hjulen. Samma nämnds vice ordförande Kerstin Edlund (S) pekar på försvårande skatteparagrafer och Alliansregeringens obenägenhet till reformer. Dessutom säger Kerstin Edlund något intressant: "Och i Linköping tror den borgerliga majoriteten att marknaden ska lösa problemen på egen hand" (Corren 4/3).
Även om Linköpings borgerlighet verkligen tror så, kan marknaden ingalunda göra det. Inte därför att marknadskrafterna i sig skulle vara roten till det onda. Utan därför att kärnproblemet är att marknadskrafterna inte tillåts att fungera på hyresrätternas område. Förhållandet mellan tillgång och efterfrågan är sedan länge satt ur spel. Det skedde när hyresregleringens inskränkning i den fria avtalsrätten klubbades av Per Albin Hanssons samlingsministär 1942. Och denna reglering plågas Sverige, trots vissa mindre modifieringar, fortfarande av.
Det politiska sabotaget mot normalt verkande prismekanismer har förstört hyresbostädernas lönsamhet, jagat iväg det privata investeringskapitalet, skapat en skriande bristsituation, tvingat människor att vänta i långa ringlande köer och stimulerat framväxten av en osund svarthandel med kontrakt. Känns symptomen från planekonomins Sovjet igen? Socialdemokraterna insåg vansinnigheten redan på 60-talet och ville införa marknadshyror, men vågade aldrig fullfölja sina intentioner. Tyvärr har nuvarande Alliansregering inte ens förmått sig att andas om marknadshyror. Konsekvenserna brottas Linköping och övriga Sverige med dagligen.