Som jag minns det satt vi alla åren på samma plats. Längst fram till vänster den försynt egensinnige Lars, på andra sidan mittgången, men lite längre från katedern stenhårde Frank, klassens centrum, längst bak i mittraden Conny med tänder märkta av engelska sjukan och Leif, en trist trög typ kallad Stenkrossen, och framför dem pojken och vackra Elisabet. Jag vet vad som hände med de här småungarna.
Klassrum är platser få glömmer. Skolpolitiker såg dem länge drömskt som miniatyrfolkhem, där barn med skilda bakgrunder, utförsgåvor, utseenden och ambitioner skulle leva tillsammans och kamratligt skolas till moderna, solidariska medborgare. Andra tänkte sig dem tvärtom som hierarkiernas reproduktionslokaler, styrda av den verklighetens läroplan som gav alla fördelar till de redan av kultur och kapital välrustade.
Pojken minns annorlunda, det är bara att blunda.
Sandmo småskola var vit och herrgårdslik, högt uppe på Rävåsen låg hon. Idyllisk som många landsortsbyggnader, men Sandmo var granne med ett hem för vanartade barn. Vi kunde kika över staketet, fantisera om brott som låg bakom de föräldralösas tröstlösa lott och fängelselika liv. Och Rävåsskogen var nog så skrämmande. Zigenarna (som vi sa) slog läger där med sina husvagnar och var lika ruskiga, som de periodvis återkommande raggargängen var hotfullt fulla, promiskuösa och våldsamma.
Sandmo var så sedd som gjord för att göra barnen välanpassat normala - lärorikt uppfostrade bokstavligen mellan de vanartade och de laglösa som de var. Men mitt klassrum var inte för välanpassade. I klassrum konkurrerar skilda värdesystem. Pojken från lärarhemmet var väl förtrogen med skolans officiella; flit, artighet och hederlighet. Men det systemet var på Sandmo kraftfullt försvagat, inte minst därför att lärarkåren hela tiden byttes ut av skäl som för pojken var gåtfulla.
Det gav ökat utrymme för det andra värdesystemet: det hårdare och inhumanare som styrde barnens värld. I det systemet gällde andra dygder än klassrummets officiella och helt andra sorteringsmekanismer. Fysiskt våld gav Stenkrossen en plats han aldrig fick i det andra, Frank styrde självklart, nonchalant oberörd av all erkänd auktoritet, Conny gjorde vad chefen beordrade, struntade i alla regler, skrämdes.
Pojken och hans kamrater fick så väldigt unga lojalitetens problematik inpå huden. Med vad skulle vi vara solidariska? Skolans värden låg ju närmast till hands för oss fåtaliga lärar- läkar- och ingenjörsbarn. Men plugghästar hade låg status och fick stryk. Franks värld försökte pojken erövra, men hade dålig fallenhet. Och priset var också där högt, högre ju äldre vi blev. Conny och Leif var först med thinner och diverse lim och försvann i dimma innan jag lämnade staden. Smartare Frank blev gangster på riktigt och har, sägs det, förblivit fortsatt furste på fängelser.
Klassrummen i den vita träbyggnaden mellan det vanartade och det laglösa blev dock en sällsynt plantskola för några. Elisabet är imperiebyggare i skönhetsbranschen, Lars kanske sin generations främste författare, pojken har fått epitetet stadens akademiledamot, två blev duktiga läkare, en chefsingenjör på Bofors.
Det som förenade oss var insikten att lojalitet är något problematiskt. Vi blev illojala, gillade inte de erbjudna pjäserna och de roller vi fått. Den officiella skolan betydde aldrig något väsentligt, stödet var obefintligt, repressalierna överkomliga. Frank förlorade å andra sidan successivt maktmonopolet i takt med att vår rädsla minskade. Illojalitet handlar inte alls om oansvarighet. Pojken och hans vänner fann sig själva, överlevde lyckosamt kollisionen mellan värdesystemen därför att de skaffade sig integritet. Blev personer, fick egna ideal som det var viktigare att vara trogen än de påbjudna.
Jag började läsa, själv.
Martin Kylhammar är professor vid Tema Kultur och samhälle vid Linköpings universitet.
www.kylhammar.eu