Den så kallade väskdebatten är i full gång - igen.
Den här gången är det Damernas Världs moderedaktör Martina Bonnier som är föremål för ilskan och moraliserandet.
Hon intervjuades av DN Söndag för några veckor sedan med anledning av hennes bok Fashionista, vars titel syftar på modeintresserade kvinnor med exklusiva garderober. Då berättade hon bland annat att hon själv har två Jane Birkin-väskor från Hermès i sin ägo - som tillsammans är värda 130 000 kronor.
Flotta handväskor är inte det enda som kostar stora pengar i Martina Bonniers garderob. I artikeln poserade hon ogenerat i en haute-couture-klänning hon låtit sy upp inför sin tioåriga bröllopsdag. Hon berättade också om en kavaj från 80-talet - från något av de italienska modehusen - som hon plockat fram sedan den blivit på modet igen.
Påståendet att den här intervjun har väckt starka reaktioner är en grov underdrift. Kritiken har fullkomligen flödat:
Mot att Bonnierägda DN - och andra tidningar i samma koncern - skriver om och marknadsför en av sina egna. Men också mot Martina Bonniers syn på mode, som anses förplikta mer än inspirera. Det som många har hakat upp sig på är uttalandet om att hon aldrig skulle köpa en kopia.
De som är kritiska mot Martina Bonnier vill bredda begreppet fashionista till att handla om mer än status och pengar. Budskapet är att en fashionista inte alls behöver handla sina kläder hos Yves Saint Laurent, Hervé Léger eller Prada. Utan att det går lika bra med Acne, American Apparel eller Whyred.
Det finns något charmigt över denna demokratiska, väldigt svenska tanke. Att vi alla, oavsett storlek på plånboken, faktiskt kan ha vissa drag av en fashionista över oss.
Men att somliga kan köpa fler och dyrare saker är ingen demokratifråga, vilket man nästan får känslan av att det är när man tar del av reaktionerna i tidningarna och bloggosfären. Men upprördheten över att de som kan betala för sig - och visar det öppet - handlar mer om avundsjuka och Jante än om demokrati.
För hur går det annars ihop? Att vi å ena sidan sitter bänkade i tv-soffan framför Lyxfällan och förfasas över dem som köper statusprylar utan att egentligen har råd med det? Och att vi å andra sidan att nästan blir mer provocerade av att de som har råd med det gör det?
Det går inte ihop och där av den smygande misstanken om att upprördheten egentligen handlar om att Martina Bonnier inte har vett att hålla tyst om sin lyxshopping.
Jag har svårt att värja mig från känslan av att kvinnors konsumtion upprör mer än mäns. Speciellt lyxkonsumtionen av kläder, smycken och accessoarer. Jag kan inte heller värja mig från känslan av att intervjun med Martina Bonnier inte hade väckt lika mycket ont blod om hon hetat Martin i förnamn.