Överfallet resulterade i en fraktur på näsan, en sprucken läpp på såväl in- som utsidan och två utslagna tänder för Berlusconis del.
Bilderna av en blodig Berlusconi är otäcka och väcker naturligtvis frågor om hur det är ställt med den italienska demokratin.
Dådet utfördes visserligen av en psykiskt sjuk, ensam man - men efterspelet säger en hel del om hur svajig den demokratin i Italien är. Berlusconis eget läger tolkar attacken som en vänsterkupp. Det spär givetvis på bilden av premiärministern som maktgalen; som en person som står ut med det mesta om det gagnar honom själv och hans karriär.
Men överfallet har en djupare dimension. Nämligen den att alla - oavsett politiska åsikter - ska kunna uttrycka dem utan rädsla för eller hot mot sin egen säkerhet. Och att attacker som den mot Berlusconi hotar demokratin.
Attentatet måste därför fördömas.