Ungdomar som hoppar av gymnasiet har mycket svårt att få jobb. Alliansregeringen åtgärdar, genom att göra teoretiska inslag på yrkesförberedande gymnasieprogram valfria. Då orkar skoltrötta elever ta sig igenom utbildningen, samtidigt som elever som vill bli högskolebehöriga kan läsa de nödvändiga kurserna.
Men S kräver att alla gymnasister ska bli högskolebehöriga, trots att det leder till avhopp som leder till arbetslöshet och mismatch.
Alliansregeringen stramade upp reglerna kring a-kassan, för att personer som blir av med jobbet ska börja leta efter ett nytt med en gång.
Men S, V, MP och SD kör nu över regeringen: Arbetslösa ska få vara kräsna i 100 dagar och bara söka jobb på hemorten och inom sitt tidigare yrke. Det leder till ökad arbetslöshet och mismatch.
Arbetsgivare måste tänka om när de rekryterar. Även personer som inte är topputbildade, i perfekt ålder och med "rätt" erfarenhet kan jobba, men arbetsgivarna får vara beredda på inlärningsperioder.
Den andra pusselbiten för att lösa matchningsproblemet är utbildning. Waidelich verkar - även om han inte sade det rakt ut - förespråka arbetsmarknadsutbildning i stora volymer.
Men det är riskfyllt. Det krävs alltmer utbildning, akademisk eller yrkesinriktad, för allt fler jobb. Då är det viktigt med tydliga incitament att göra ett genomtänkt utbildningsval, och att människor ser utbildning som en investering i sin egen framtid.
När Arbetsförmedlingen väljer ut personer som ska gå arbetsmarknadsutbildning - vare sig de vill det eller inte - och som försörjs av skattebetalarna under utbildningstiden, så störs utbildningsincitamenten. Risken är stor att många passivt inväntar att bli utvalda till arbetsmarknadsutbildning, i stället för att ta studielån och börja på en utbildning man har valt själv.
Personer som saknar grundskole- och/eller gymnasiekompetens bör ha möjlighet att läsa in det utan att ta studielån, men för övriga studier bör fritt sökande och CSN-finansiering vara modellen. Yrkeshögskola och kvalificerad yrkesutbildning får gärna utökas så att det finns både akademiska och yrkesinriktade utbildningar att välja mellan.
Det är en rättvisefråga att lika villkor gäller för alla, och viktigt att människor inte skjuter upp studier i hopp om arbetsmarknadsutbildning. Människor jobbar sannolikt hårdare under studietiden och trivs bättre i yrket de utbildar sig till om de själva väljer inriktning och lånar studiemedel.
Stödet till långtidsarbetslösa och långtidssjukskrivna som behöver omskolning bör vara högkvalitativ studie- och yrkesvägledning. Att anvisa människor till utbildningar som de inte har valt själva men som de går för att få a-kassa är omodernt.