När Carolina Klüft står i startblocken i dag för sjukampens första gren är det kanske inte bara hennes vrickade fot som stör henne, utan sponsorbråket med Expressen.
Expressen har sponsrat fri-idrottsförbundet de senaste åren. Men inför VM ville inte Klüft, hennes sambo Patrik Kristiansson och deras tränare bära tidningsloggan på kläderna, på grund av det som krönikören Mats Olsson skrev i Expressens VM-bilaga. I en annars normal text om skador som har drabbat svenska friidrottare vädrade han sitt personliga ogillande när han skrev att "Carolina Klüfts största skada heter Patrik Kristiansson".
När Klüft vägrade att bära loggan och förbundet inte tvingade henne att göra det sade Expressen upp sponsoravtalet.
Å ena sidan är det oerhört viktigt att hålla fast vid principen att även rent idiotiska saker ska få sägas och skrivas i Sverige. Så länge inte nazister och homofobiska pastorer uppmanar till våld bör även de få framföra sina förvirrade tankar -- det är alltid bättre att bemöta ärthjärnor med argument än att försöka förbjuda deras åsikter. Därför är det skrämmande när Göran Persson yrar om att censurera kvälls-pressen för att få bort sexualiseringen från det offentliga rummet, och det vore skrämmande om friidrottsförbundet hade försökt att tysta Mats Olsson.
Å andra sidan gjorde inte fri-idrottsförbundet det, de bara tillät Klüft och kompani att sprätta bort Expressenmärket från kläderna. Om de hade försökt tvinga henne att bära reklamen så hade det också varit en form av åsiktsförtryck. Alla som följer Carolina Klüft vet att hon inte uppskattar den del av sitt jobb som handlar om kändisskap och medieuppmärksamhet. Hon gör det för att hon måste och hon gör det så professionellt hon kan. Hon avböjer artigt att svara på frågor om privatlivet men svarar glatt på frågor om idrotten.
Integritet, kallas det visst, och krönikan i Expressen spottade på den integriteten.
Samtidigt visar hela historien det problematiska i att tidningar sponsrar arrangemang eller personer som de samtidigt ska bevaka och granska. Mats Olssons formulering var plump, elak och definitivt inget exempel på granskande journalistik, men han måste ändå få skriva sina elakheter -- om inte annat så för principens skull. I fortsättningen bör dock tidningarna noga överväga om de kan vara sponsorer för samma fenomen som de granskar. Liksom idrottare kan kräva respekt för sin integritet kan tidningar sträva efter redaktionell integritet.