Har ni hört talas om Neelie Kroes? Om inte, så kan vi meddela att hon är EU-kommissionär för "den digitala agendan". Hösten 2011 tillsatte Kroes en utredning om "fri media och pluralism" under ledning av Lettlands tidigare president Vaira Vike-Freiberga. I måndags presenterades det färdiga resultatet. Varje EU-land ska tillsätta ett mediaråd med makt att bötfälla misshaglig journalistisk, framtvinga publicerade ursäkter, och frånta journalister rätten att kalla sig journalister. Råden ska vara "oberoende", men samtidigt kontrolleras av EU-kommissionen. Yttrande- och tryckfriheten skulle alltså i framtiden utövas på nåder av icke-folkvalda teknokrater i Bryssel.
Förslaget kommer förhoppningsvis aldrig att bli verklighet. Men är bara ett belysande exempel i raden på hur EU:s grundläggande idé att värna freden, friheten och demokratin i Europa håller på att korrumperas av Brysselapparatens maktfullkomliga tjänstemannaelit. Den producerar varje år en oöverskådlig pappersmassa av lagar och regleringar inom området efter område, smått som stort. Det demokratiska underskottet vidgas, en klyfta som tenderar att förstärkas av eurokrisen och kraven på ännu mer överstatliga befogenheter i syfte att rädda det skadeskjutna valutaprojektet från totalt haveri. Hans Magnus Enzensberger, tysk vänsterliberal intellektuell och EU-vän, varnade nyligen i den läsvärda skriften "Det mjuka monstret Bryssel" för hur EU:s medborgare riskerar att bli omyndigförklarade av det som i praktiken blivit ett slags europeiskt mandarinvälde. Enzensberger citerar filosofen Hanna Arendt som redan 1975 såg "en förvandling av alla statsformer till byråkratier, det vill säga en makt som utgår varken från lagar eller människor utan från anonyma kontor eller datorer". Där har vi hamnat nu, menar Enzensberger beklagande.
Det är i ljuset av denna dystra utveckling vi bör se den brittiske premiärministern David Camerons tal om ett reformerat EU. Hotet om att Storbritannien skulle lämna unionen efter en folkomröstning är drastiskt. Det skulle vara mycket olyckligt med en union utan de frihandelsvänliga britterna. Men att Cameron sätter ned foten ordentligt och rejält är sannolikt nödvändigt för att styra EU tillbaka i sundare riktning. Mot ökad ekonomisk konkurrenskraft, mot mindre av byråkratiska överhetsfasoner och mera av folkligt inflytande, mot en flexiblare integration med respekt för medlemsländernas olikheter.
I Sverige hämmas tyvärr EU-debatten fortfarande av okritiska anhängare (oftast borgerliga) och gammeldags nejsägare (oftast vänster). Det är hög tid att dessa förlegade skyttegravar överges. Istället borde Camerons EU-vision bli en välkommen start för den mogna, brett engagerande diskussion om EU:s mål och syften som både Sverige och övriga Europa behöver.