Framtidspartiet. Så vill Socialdemokraterna nu lansera sig inför väljarkåren, som två val i rad vänt partiet ryggen med besked. 2006 innebar både förlust av regeringsmakten och ett historiskt lågt röstetal på 34,9 procent. Siffror som då beskrevs i katastroftermer. Med all rätt. Tabellbitarna fick söka sig till 1914 för att finna ett lägre stöd. 2010 var man där. Valresultatet på 30,7 procent var enbart en hårsmån från att tangera 1914 års nivå.
Folkhemmets byggmästare, det starka samhällets företrädare, socialstatens stolta men aldrig nöjda ingenjörer, fick ett svidande budskap av väljarna som knappast kunde varit tydligare: tack för det som varit, men ni har tappat greppet, er politik svarar inte längre mot våra behov.
Etiketten "framtidspartiet" indikerar att S lyssnat och förstått. Inför valet 2014 är det ett modernt, relevant parti som äntrar scenen med förtröstansfull blick mot morgondagen. S-kongressen i Göteborg, vilken inleds i dag, är tänkt att bekräfta den bilden. Ett nytt partiprogram ska antas, Stefan Löfvens ordförandeskap ska formaliseras. Och några stökiga frågor som vinstförbud i välfärden och krav på höjda skatter ska desarmeras... Frågan är om det mesta inte bara handlar om fasadputsning.
När Tony Blair tog över brittiska Labour, som innan honom förlorat fyra val i rad och ansågs hopplöst fångat i gårdagen, var hans grundrecept för att partiet skulle återvinna fotfästet glasklart. Det gällde att förstå samhällsutvecklingen, glädjas åt den och bejaka förnyelsens möjligheter i tid av ökad individualisering och marknadsorientering. Det var ungefär detta som Mona Sahlin också försökte göra, men inte förmådde. Istället låstes hon av stridande falanger och påtvingades ett valsamarbete med Vänsterpartiet som hon aldrig önskat. Socialdemokraterna var helt enkelt inte mogna för att bli något "New Labour".
Efterträdaren Håkan Juholts korta och kaosartade period som partiledare mellan mars 2011 och januari 2012 är symptomatisk. Som Margit Silberstein och Tommy Möller målande beskriver i boken "En marsch mot avgrunden" fanns inte ett spån av förnyelse på Juholts agenda. Ingenting var egentligen fel med traditionalistiskt vänsterpolitik av 70-talsmodell. Det handlade snarare om att göra den ännu tydligare, och övertyga väljarna om vad de uppenbarligen inte begripit: att Socialdemokraterna var godhetens oförändrat skinande sol, medan Alliansregeringen var orättfärdigheten förkroppsligad. Poängen är att S-folket ute i landet älskade det. Juholts personliga ledarskapsbrister och omdömeslösheter är en tragisk historia i sig. Men det är onekligen talande att hans löften om att vrida utvecklingen tillbaka möttes av jubel i medlemskårens djupa led.
Vill Löfven leda ett "framtidsparti" har han ingen avundsvärd uppgift. Ty i själ och hjärta tycks Socialdemokraterna inte ens befinna sig i samtiden.