Efter att Fidel Castro 2006 lämnat över makten på Kuba till sin yngre bror Raul Castro har landet tagit små steg i frihetlig riktning. Ett sådant steg är att tillgången till mobiltelefoner gjordes legal 2008. Även andra konsumtionsvaror, så som mikrovågsugnar, riskokare och datorer går nu att få tag på lagligt. Men priserna, speciellt på informationsverktyg som mobiler och datorer, är hutlösa. Det kan kosta så mycket som en tredjedels årslön att lösa ett mobilabonnemang. Kontrollen över internet och e-postmeddelanden är fortfarande rigorös. Men att den kubanska staten överhuvudtaget tillåter mobiler, datorer och internet vittnar om att Kuba vill gå en annan väg än Nordkorea. Kanske den som Kina slagit in på?
Ett annat område som kännetecknas av nyordning är bostadsmarknaden. Formellt sett äger 85 procent av kubanerna sina hem. Men eftersom de är förbjudna att sälja eller renovera dem efter egen vilja handlar det om en kraftigt beskuren äganderätt. Avsaknaden av incitament för att bygga hus och lägenheter på Kuba gör att landet har en mycket stor bostadsbrist. Enda sättet att skaffa sig en ny bostad är därför genom att byta med någon annan som har ett liknande hem. En process som officiellt ska skötas av den statliga byråkratin. Men precis som på andra områden där ineffektiviteten är stor växer en svart marknad fram.
Det är därför som den kubanska bostadsmarknaden kommer att liberaliseras i slutet av det här året. Att köpa och sälja kommer att bli helt lagligt och inte längre kräva statlig inblandning. Genom att beskatta fastighetsköp hoppas regeringen kunna få in mer intäkterna än vad det nuvarande statliga systemet klarar av att leverera. En bostadsreform har potentialen att förändra Kuba mer djupgående än någon annan reform. De hundratusentals exilkubaner som bor i USA skulle med all säkerhet bli fastighetsspekulanter och föra in friskt kapital i landet. För ett land som tidigare levt efter devisen "socialism eller döden" kan en fri marknad inledningsvis skapa kulturella och institutionella problem.
De kommuniststater som överlevde kalla kriget har alla valt olika vägar. Nordkorea har slutit sig ännu mer mot omvärlden och fortsätter praktisera sin bisarra blandning av marxism och konfucianism. Kina har accelererat sin statskontrollerade kapitalism. På Kuba har, fram tills nu, status quo gällt. De senaste årens förändringar kan ses som tecken i skyn, som förebådelser, om att Kuba kommer att försöka ansluta sig till den väg Kina valt.
Trots att de flesta skulle vilja att kommunismen på Kuba försvann över en natt visar historien att det finns mycket att vinna på att gå långsamt fram. Den ekonomiska krisen och rövarkapitalismen i det forna Sovjetunionen under 1990-talet visar tydligt på det. Inget samhälle mår bra av att den rådande ordningen, hur repressiv den än är, snabbt slängs över ända. Det kan kännas som myrsteg. Men så länge riktningen är den rätta är det en utveckling värd att bejaka.