Valet 2006 resulterade i ett maktskifte i Linköpings kommun och Paul Lindvall (M) blev den styrande Alliansens främste företrädare. Inför valet 2010 blev han nedflyttad av sitt parti till andraplatsen på valsedeln. Men väljarna sade sitt och kryssade upp Lindvall till toppen igen. Linköpingsbornas röster gav honom ett urstarkt mandat.
Linköping är Sveriges femte största kommun och växer, i höst kommer invånarantalet att nå över 150 000. Linköping kan profilera sig bland annat som universitetsstad, företagsstad, hockeystad och flyg(huvud)stad. Och kommunekonomin går alldeles strålande. Linköping måste därmed ses som en framtidstad.
Paul Lindvall sitter alltså mycket säkert som kommunstyrelseordförande i en oomtvistat stark kommun. The toppen is nådd, liksom. I det läget avslöjar han att han har Brysseldrömmar – han vill kandidera till Europaparlamentet nästa år. Att det höjs på en del ögonbryn är inte konstigt.
Det är visserligen inget fel med politiker som har personliga drömmar och ambitioner, tvärtom. En framåtsträvande politiker är en bra politiker. Sämre ställt är det med dem som ”boar” in sig på kommunalrådsposten och nöjer sig. Lindvall däremot säger sig vara villig att kliva av kommunalrådsposten för den betydligt mer anonyma sitsen som Europaparlamentariker.
För det är milsvid skillnad på att vara kommunstyrelsens ordförande och att vara en av 20 svenska representanter i en församling om 754 parlamentariker. Kommunalpolitiken är allomfattande och resulterar i konkreta beslut som ger relativt snabba utslag i verkligheten för människor i ens direkta närhet. På EU-nivå är politiken för den enskilde parlamentarikern avgränsad, byråkratisk och betydligt mer perifer för väljarna.
En monumental förändring för en kommunpolitiker som är van att bli lyssnad på – förutsatt att Lindvall blir invald i parlamentet. Konkurrensen är stenhård om de få mandaten. För närvarande har Moderaterna fyra. Även om partiet skulle lyckas få ett eller några till kommer Lindvall att tävla mot partivänner från hela landet som vill följa med Gunnar Hökmark, Christofer Fjellner och Anna-Maria Corazza Bildt till kontinenten.
Lindvall är medveten om de tuffa villkoren. Därför kandiderar han även till kommunlistan. På så sätt äventyrar han ingenting. Eller?
I och med att Lindvall har rangordnat sina kandidaturer tar han flera risker. Dels att hans nuvarande roll försvagas, framför allt internt men också bland väljarna, då han uttalat siktar mot en karriär i Europa. Dels att väljarna inte kommer att vara lika villiga att ge honom samma starka stöd som i valet 2010. Placerar inte Moderaterna honom som etta, är det långt ifrån säkert att väljarna gör det.
Paul Lindvall är förstås medveten om de här fallgroparna. Ändå är han öppen med sin kandidatur mitt under pågående mandatperiod. Modigt? Ja, visst. Dumdristigt? Det återstår att se.