I Göteborg avslöjades mutkultur av stora mått inom kommunala bolag och förvaltningar. Där har nu åtal väckts. Både lokaltidning och SVT drog fram saken. I Örebro avslöjade Nerikes Allehanda röriga rutiner och dålig kontroll i ett kommunalt bolag. Det finns misstankar om mutbrott. Inom Kriminalvården kom den hittills mest omfattande mutaffären till allmänhetens kännedom. Dessutom avslöjades miljonbedrägerier där tjänstemän inom Kriminalvården samarbetat med uppdragstagare. En bilskollärare dömdes för att ha sålt körkortstillstånd. Inom Migrationsverket har liknande affärer skett med uppehållstillstånd. Listan kan göras längre.
Summa summarum är att vår självbild av ett mer eller mindre korruptionsbefriat land behöver omprövas. Det vi vet nu säger heller inte om korruptionen ökat eller minskat. Det kan ha varit värre förr.
"Det finns skäl att göra mer för att förhindra fusk" sa Norrköpings kommunstyrelseordförande Lars Stjernqvist självkritiskt när kommunledningen presenterade utredningar om den så kallade "byggskandalen" i torsdags.
Ordningen har varit uppseendeväckande dålig, ett förhållande som nog dessvärre råder i många kommuner och myndigheter. Nu ska rutiner och kontrollsystem skärpas. Roller ska tydliggöras. Personal ska rotera. Insynen ska öka. En del av detta är unikt för Norrköping, annat är sådant som alla kommuner och myndigheter kan och bör ägna sig åt.
Även med aldrig så sofistikerade kontrollsystem så finns risken för mannamån och korruption. Arbetskultur och kåranda är några faktorer, och en helt avgörande faktor är hur den etiska miljön är. Alla kan drabbas av guldsot och girighet. Kombinerat med dåligt omdöme och svag etisk grund kan det gå illa. Korruption förutsätter två parter, en som ger och en som får. Köpare, leverantörer och näringsliv har ett lika stort ansvar att hålla rent.
Korruption är ett glidande begrepp. Gränserna är inte alltid lätta att dra. Öppenhet och offentlighet är en metod att korrigera. Upphandlingsrutiner kan göras mer offentliga. Särskilt stor nytta gör grävande medier.
Tankeväckande i sammanhanget är hur klent bemannad polis och åklagare är när det gäller misstänkta korruptionsbrott. Riksenheten mot korruption som hanterar alla anmälda mut- och bestickningsbrott i landet, samt en rad närliggande brott, har fem specialiståklagare och tre så kallade ekorevisorer. Inom polisen finns inte en enda specialiserad polis som enbart utreder korruptionsbrott.
Korruption har förödande följder. Det finns alla förutsättningar att hålla tillbaka den. Paradoxalt nog därför att vi fått kännedom om så många fall under senare tid. Det har höjt beredskapen. Vi kan hoppas på sämre tider för de tjänstemän, politiker och näringslivsfolk som vill ägna sig åt korruption.