Det märks att socialdemokraterna är uppjagade över den borgerliga alliansens slagkraft. Under gårdagen slogs regeringens statsråd om att få förklara att det minsann var ett förödande svaghetstecken att de borgerliga partierna inte hade presenterat en gemensam budget.
Och visst, dessa valde att svara på regeringens budgetproposition med att gå fram med varsitt alternativ istället för ett gemensamt. Frågan är om det är en anledning för någon väljare att vända dem ryggen. Det är ett och ett halvt år kvar till valet, och alla vet att de borgerligas politiska integrering är en pågående process.
Vad som nu har presenterats är dock konturerna av en gemensam borgerlig ekonomisk politik. Man är uttryckligen överens om skattesänkningar för låg- och medelinkomsttagare för att det skall löna sig att arbeta, liksom att skatteavdrag görs för arbetsinkomster. Men allra tydligast är den gemensamma uppslutningen kring ambitionen att öppna arbetsmarknaden för dem som annars riskerar bli permanent utanförstående. Förslaget att slopa arbetsgivaravgifter under en tid för de arbetsgivare som anställer en långtidsarbetslös eller långtidssjukskriven är gemensamt för de fyra.
Arbetslösheten bedöms helt riktigt vara det viktigaste just nu. Men förslaget rymmer också en genuin idealism.
Borgerlig, och speciellt moderat, ekonomisk politik brukar regelmässigt beskyllas för att vara kall och hjärtlös eftersom den till skillnad från vänsterns påstås betrakta arbetslöshetssiffror som en nationalekonomisk faktor vilken som helst. Trots att det handlar om människor av kött och blod och ofta rymmer tragedier.
Men här demonstrerar de borgerliga just den medkänsla som kan uttryckas i den "hårda" politiken. Det är de som sitter fast i utanförskapet, de som mest känner hopplöshet och vanmakt, som i första hand skall hjälpas tillbaka in i arbetslivet igen. Till riktiga jobb, och mot en återerövrad självkänsla. Det är denna princip de borgerliga ser som viktigast och det är den de har lättast att enas kring.
Skall vi kalla det medkännande konservatism, kanske? Nog har socialdemokraterna anledning att vara uppjagade.