Retorik är en sak, praktisk politik ofta en helt annan. Det illustreras nu av det politiska etablissemangets hantering av frågorna om invandring från Östeuropa och nya asylansökningsregler.
Den officiella hållningen påbjuder största möjliga liberalism, att invandringen från de nya EU-länderna i Östeuropa skall vara självklart fri, oavsett välfärdskostnaderna, liksom att reglerna för asylansökningar inte får stramas åt, hur orimliga konsekvenserna än blir.
Men samtidigt finns en verklighet som politiken heller inte kan ignorera i längden. Den politiska eliten får därför försöka manövrera mellan retorik och verklighet. Det kan inte hjälpas att politiken därmed framstår som krampaktig, och att retoriken fylls med allehanda krumbukter som gör den ännu mer surrealistisk.
Det står nu klart att regeringen kommer att få majoritet i riksdagen för att införa övergångsregler för arbetskraften från de nya EU-länderna. Kanske får regeringen också majoritet för att stoppa systemet med ständiga asylansökningar.
I det ena fallet är det moderaterna som signalerar stöd, och i det senare fallet har folkpartiet erbjudit uppbackning, dock under förutsättningar som regeringen kan komma att få svårt att uppfylla.
Sannolikt vet alla i partierna som har inblick i frågorna att dessa åtgärder är absolut nödvändiga. Men spelets regler bjuder att partierna måste skaffa sig täckning mot attacker. Därför för moderaterna och folkpartiet samtidigt fram krav som skall få det att verka som att de inte gjort avkall på den liberala retoriken.
Moderaterna säger att regeringen förhalat frågan om arbetskraftsinvandringen från öst så länge, att man nu inte har något annat val än att stödja en proposition om övergångsregler.
Det är förstås sant att regeringen förhalat. Göran Persson höll i det längsta fast vid retoriken, att det inte alls skulle behövas några restriktioner. Det gjorde han samtidigt som marken förbereddes för just restriktioner. En statlig utredning, med uppdrag att redogöra för konsekvenserna av den fria rörligheten från öst, hade tillsatts.
Under hösten fick så dess slutsatser och rekommendationer verka. Opinionen väcktes, vilket satte press på partierna. Men Persson slapp en besvärande debatt, angrepp från oppositionen genom att hela tiden hävda att fri rörlighet skulle gälla. Det var taktiskt skickligt, ett exempel på hur man under retorikens skydd kan bädda för och bedriva en annan politik i praktiken.
Men naturligtvis spelar också moderaterna. Partiets förklaring till varför man nu kan tänka sig att rösta för restriktioner mot den fria rörligheten -- att man inser att det finns ett problem, men att tiden inte räcker till för att utarbeta en alternativ politik -- saknar trovärdighet.
Det är bara drygt en månad sedan som moderaterna tillsammans med övriga borgerliga partier och miljöpartiet kategoriskt uttalade sig mot alla former av restriktioner. Om nu tidsfaktorn är så avgörande, borde det moderata ställningstagandet ha sett likadant ut då som det gör nu.
Sanningen är att moderaterna då utgick från att ärendet skulle komma tillbaka, och att de den gången därför bara passade på att markera sin retoriska image i frågan. Det kostade det ju inget att göra.
Spelet är lika intrikat i fråga om asylreglerna. Regeringen vill införa en ny asylprocess. I dag kan en asylsökande hålla på och överklaga ett beslut om avslag i det oändliga. Det vill regeringen ändra på. Ett slutligt avslag skall vara just slutligt.
Göran Persson nämnde i går att det finns exempel på sökande som fått avslag åtta gånger. Det korkar igen flyktingmottagandet, kostar stora resurser och leder till en inhuman väntan för inte minst barnen. Därför är det ytterst angeläget att regeringens förslag går igenom i riksdagen.
Folkpartiledaren Lars Leijonborg förklarade i förrgår att hans parti säger ja till att ändra asylprocessen - men detta under förutsättning att Utlänningsnämnden läggs ner.
Uppgiften att pröva Migrationsverkets beslut skulle då i stället överföras till de vanliga förvaltningsdomstolarna. Det vore mer rättssäkert, hävdar folkpartiet och moderaterna. Moderaterna tycker i princip som folkpartiet, men förordar ändå avslag på regeringens förslag.
Göran Persson säger blankt nej till fp-kravet: "Jag tycker att det är ovärdigt att förhandla om den här typen av frågor", förklarade statsministern i går. Det är i så fall snarare den politiska hanteringen i allmänhet av dessa frågor som är ovärdig. För folkpartiet - liksom för moderaterna -- handlar kravet på nedläggning av Utlänningsnämnden om att man vill skaffa sig ett flyktingliberalt alibi. Det politiska priset får kanske regeringen vara beredd att betala. Men det blir också ett pris för skattebetalarna att betala. Ett överförande av Utlänningsnämndens ärenden till förvaltningsdomstolarna beräknas komma att kosta minst 700 miljoner kronor.
Under tiden som socialdemokraterna, moderaterna och folkpartiet krumbuktar sig fram till en realistisk politik bortom retoriken, passar de andra partierna på att ge retorisk hals som vanligt. Centern och kristdemokraterna dömer ut både övergångsreglerna för östinvandringen och den föreslagna förändringen av asylprocessen. Folkpartiets agerande beskrivs som en kovändning. Det talas om dubbla budskap, vilket i och för sig är helt riktigt. Budskapens dubbelhet är dock ett allmänt politiskt fenomen.
När spelet är färdigspelat för den här gången har vi förhoppningsvis i alla fall fått en vettigare politik.