Efter det som kallats för fiaskot i Köpenhamn 2009 är förväntningarna på FN:s klimattoppmöte i Durban i Sydafrika låga. Nu börjar politikernas arbete på plats efter en veckas tjänstemannaberedning. Sverige representeras av den nytillträdda (östgötska) miljöministern Lena Ek (C).
Symboliken i att klimatmötet hålls i Afrika är inte att ta miste på. Kontinenten är den som släpper ut minst växthusgaser, men den som drabbas värst av konsekvenserna. De fattigaste länderna förlorar mest på att inget bindande avtal avlöser det rådande Kyotoprotokollet som löper ut nästa år. Även om ett sådant kommer till vore det långt ifrån tillräckligt. Kyotoprotokollet omfattar nämligen bara länder som sammanlagt står för blott 16 procent av de globala utsläppen.
De stora elefanterna, USA och Kina, stretar envist emot. USA och Barack Obama hävdar ständigt sitt engagemang, men har än så länge misslyckats i den praktiska bevisningen. Kina värnar sin ekonomiska och tekniska utveckling, och har hittills inte velat skriva på något avtal så länge som huvudkonkurrenten i väst inte gör det. Tillväxtländer som Indien och Brasilien tänker på liknande sätt som Kina, och länder beroende av sina exporter av fossila bränslen har naturligtvis ett måttligt intresse av tuffa utsläppskrav.
På grund av olika länders olika ambitioner och situationer är möten som det i Durban viktiga. Ett land som Sverige, i framkant gällande såväl ekonomi som det egna miljöarbetet, har sin viktigaste roll på mötet som lobbyist. När Lena Ek tillträdde i september sade hon att fokus på de internationella förhandlingarna var en av de två viktigaste uppgifterna för henne. Den andra var att arbeta gentemot vanliga människor på den kommunala nivån.
Det är en utmärkt inställning för en svensk miljöminister. Det är i människors vardagsliv som de verkliga förändringarna sker, de små sakerna som gör skillnad. Sverige är jättebra på att källsortera, till exempel. För någon vecka sedan handlade toppnyheten om svårigheterna med att sortera lågenergilampor på rätt sätt. Sådant upprör svensken - vilket förstås är alldeles fantastiskt ur miljösynpunkt.
Men, återigen, Sverige är ingen ö. Miljö- och klimatutmaningar måste lösas på global nivå och gå hand i hand med tillväxt och ekonomisk utveckling - annars får vi aldrig hela världen med på tåget.
Här finns en skiljelinje mellan regeringens och oppositionens (läs MP:s och V:s) politik. Hur språkrör Åsa Romson tänker när hon säger att miljöarbetet på hemmaplan är det som känns viktigast, är svårt att förstå. Vänsterpartisten Jens Holm bloggade om sin oro för Lena Eks "klimatnationalism", och syftade på hennes internationella fokus.
Snarare är det Holm, Romson och likasinnade som ägnar sig åt klimatnationalism. Det är att stånga huvudet blodigt till mycket liten nytta.