I stället för att kompetensen finns samlad på ett ställe är den nu utspridd över länet. Det gör det givetvis svårare för patienten att hitta rätt. Men det gör det också svårare för ansvariga chefer och politiker att få en klar bild av läget.
Oppositionsrådet Anna-Lena Sörensson (S), ansvarig för beslutet att lägga ner Videgården, säger i dag att hon inte riktigt vet vad konsekvenserna har blivit. Någon samlad utvärdering av hur nedläggningen har påverkat anorexivården har inte gjorts.
Landstingsrådet Christian Gustavsson (M) lovar att ta ett samlat grepp om frågan. Först nu - efter artiklar i Corren om hur illa vissa anorektiska patienter far och mer än tre år efter nedläggningen - kan det alltså bli så att politikerna skaffar sig kunskap om behoven. Det är för sorgligt.
När man läser Correns artiklar om anorexivården är det lätt att bli modstulen. Kompetensen finns, säger de som vet. Och kanske även resurserna. Men varför når de inte fram till de som behöver dem?
Margareta Hedin, som arbetar med telefonrådgivning vid ätstörningsenheten vid länspsykiatriskt centrum i Motala, har förmodligen rätt: När man decentraliserar vården ställer det oerhört stora krav på att samordningen fungerar.
Det gör den uppenbarligen inte för anorexipatienter i Östergötland.
Ett annat problem som patienterna och deras anhöriga pekar ut är att Linköping saknar alternativ för dem som är för friska för att behöva slutenvård, men för sjuka för att klara sig med ett par enstaka besök i veckan. Den dagvård för anorexipatienter i Linköping som startades förra året lades ner i juni i år.
Det är förstås särskilt allvarligt för patienter med ätstörningar, ofta flickor eller unga kvinnor som även mår psykiskt dåligt. Deras väg till ett normalt liv kan vara helt beroende av att kunna utvecklas steg för steg och inte tvingas ta ett ansvar de inte är redo för. Risken för återfall är uppenbar.
Kvalitet och trygghet för patienten måste komma i första hand. Men inte heller när det gäller kostnader har landstingspolitikerna någon klar bild av vad nedläggningen av Videgården har fått för resultat. Det är fullt möjligt att det har blivit dyrare, eftersom allvarliga fall nu måste remitteras till andra landsting. Det kostar miljonbelopp.
Tyvärr är vården för anorektiker i Östergötland något av ett skolexempel på hur illa det kan gå när man genomför förändringar, som en nedläggning, utan att först skaffa sig en klar bild av konsekvenserna. Landstingets politiker, oavsett partifärg, måste bli bättre på att utvärdera behov och kostnader först och besluta när underlaget finns. Utan att glömma de ömtåliga människor som vården är till för.