Har ni i dagarna sett Ikeas reklam, den i vilken olika personer misslyckas med julstök såsom pyntning av granen, hopsättning av pepparkakshus och lussebullsbak. Sensmoralen är att ”det blir jul ändå”. Och visst blir det, vare sig man vill inte. Men det blir ju en snyggare jul om granen är tät, pepparkakshuset inte ser ut som ett hopfallet korthus och bullarna är elegant s-formade i samma storlek. Jag ska erkänna att pepparkakshus och kladdig glasyr inte är synkade med mitt tålamod. Vore det inte för barnens glittrande ögon skulle jag slänga ut det tillkrånglade bakverket till skatorna. Förra året kollapsade en vägg, vilken praktiskt nog fick bli husets baksida. Pimpat med bomullstussar föreställande snödrivor, och i skydd av mörkret, blev det till slut inte så tokigt. Lussebullarna är jag bättre på, men där är det ju faktiskt smaken som avgör saken. Hellre en ful, saftig bulle än en snygg, torr. Bullar är lite som folk är mest, med andra ord.
”Nu är det jul igen, i både slott och koja. Över hela landet drar en kollektiv noja. Det pyntas, sjungs och skickas fåniga kort.” Många går julen till mötes nynnandes Just D:s gamla dänga som finns i stort sett på varenda upplaga av nyklassiska julskivor. Att gilla jul är inte hippt. Nej, det ska deppas över stressen, kommersen och gladlyntheten. ”Överdoser utav bjällerklang” och ”återigen rullar Kalle Ankas spratt till mer gråt än skratt”. Och så släkten på det.
Inte jag. Jag går ”all in”. Jag lyssnar inte på Doktor C:s ordination. Jag väljer Adolphsons och Falks ”Mer jul”. Julkort är en lite bortglömd tradition som jag helgar. Häromdagen gladdes mitt hjärta åt att julfrimärkena var slut i butiken på S:t Larsgatan. Hoppet lever. Stress? Jag skrattar stressen rakt upp i ansiktet! Hahahaha! Det är ju roligt ju. Och vad är alternativet? Vi bor i ett land som just nu dränks i nattsvart dunkel, duggregn, ishalka och snålblåst. Utan julen skulle det där mörkret råda utan avbrott fram till påska. More is more av juleljus och klappar! Minsta strumpa blir ett eget färgglatt inslag under granen.
Om jag skarvar lite med pepparkakshusen och lussekatterna, finns inga marginaler gällande granen. Den är min julebäbis som jag omsorgsfullt väljer ut och klär (själv, när barnen somnat) kvällen före julafton medan det utomordentligt tjatiga Bingolottouppesittarkvällen pågår i rutan (varför finns ingen konkurrens på området?!). Min gran, med tjocka, mjuka barr. Min dyrgrip (med betoning på dyr). Min dröm i vitt och guld. Gärna ”kulor i drivor” men kulörta får de inte vara. Åtminstone inte i granen.
Gillar du inte julen, tänk så här: If you can’t beat them – join them! Det blir, som sagt, jul ändå. Och visst, klagosången är hög men slår knappast julhymnen hos folk. Även i år kommer julhandeln slå rekord, och mest ökar det glädjande nog bland livsmedel. Äta för mycket kan man visserligen, men se till att äta rätt. Då menar jag inte rätt som i sunt - är det någon gång man ska unna sig sött och fett är det väl till jul? - utan till sina beståndsdelar bra mat. Själv väljer jag svensk, icke-eko gris som jag hoppas varit rätt glad innan den hamnade på mitt bord. God mat i gott sällskap är trots allt julens viktigaste beståndsdel.
Och så granen, förstås.