De mörka molnen över Linköping vägrar att skingras. Tvärtom, de förtätas och blir bara mörkare. Gårdagens besked från Saab-ledningen, som står att läsa om i dagens Corren, är inte ägnat att sprida solksken i någon Linköpingsbos sinne.
Under de närmaste fyra åren kan staden räkna med att tjugo procent av alla Saab-jobb försvinner. Alldeles oavsett konjunktursvängningar. I Linköping förloras bara de närmaste två åren 800 arbetstillfällen.
Saab-ledningens besked ger anledning till åtminstone två reflektioner av mer övergripande karaktär.
Värt att notera är för det första kommentaren som fälls av den personalchef som ville klargöra den internationella situationen för företaget. Han menar att alldeles oavsett hur det står till med de militära beställningarna måste Saab automatisera verksamheten även på den civila sidan. Den internationella konkurrensen från låglöneländerna är så pass stark att något måste göras. Det går inte längre att klara låglöneländer som Kina där tillverkningsjobben kostar "en åttondel" av vad de gör i Sverige.
Saab-situationen blir således en tydlig och smärtsam illustration till vad vi tidigare pekat på på denna sida, att utvecklingen i Kina är den globala kraft som för överskådlig tid framöver kommer att stå i centrum för världs-ekonomin och i hög grad bestämma villkoren för västvärlden, inte minst Europa. Världskartan förändras. Det är inte Europa utan Kina som faktiskt är "Mittens rike". Det är bara att skära kartans kantlinjer på ett annat sätt, så hamnar Sverige i yttre marginalen.
Detta är dock en insikt som börjar slå rot hos svenskarna, och förmodligen än djupare framöver. Vi lever i en värld där vi måste vara konkurrenskraftiga. Vår politiska debatt är i hög grad centrerad kring lyxdiskussioner såsom frågan om friår och rätt till olika ledigheter. Men många anar nog att det måste till ett annat fokus i framtiden om vi skall behålla vår välfärd i en globaliserad värld. En trovärdig tillväxtorienterad politik har förmodligen framtiden för sig.
En annan sanning som får sin bekräftelse av Saab-exemplet är att man inte skall lägga alla ägg i en och samma korg. I företagartermer innebär det för en ort som Linköping att man inte skall göra sig beroende av ett eller ett fåtal stora företag. Varken en bygd eller för den delen ett helt land bör känna sig bekväm med en företagarstruktur där arbetsmarknaden skakas seismologiskt om konjunkturen slår mot Det stora företaget. Vi har ju exemplet Ericsson i färskt minne, både för Sveriges och Östergötlands del. En sund företagarstruktur är den där det finns en balans mellan små, stora och mellanstora företag. Den svenska strukturen lämnar mycket att önska i det avseendet.
För de personer som tvingas lämna sina jobb på Saab eller tvingas acceptera en uppgörelse är förstås sådana analyser näppeligen tröstande. Men deras tragedi blir om inte annat en näringspolitisk uppfordran som förhoppningsvis leder till någon form av handlingskraft.