Debattinläggen har flödat flitigt (inte minst på twitter). I onsdags mötte kommunalrådet, tillika en av Linköpings missnöjda biobesökare, Muharrem Demirok (C) vice ordföranden i kultur- och fritidsnämnden Ellen Aguirre (S) i en debatt anordnad av Correns kulturredaktion.
Aguirre sitter säkert. Hon tillhör ett parti som inte har några skrupler gällande kommunal verksamhet på en kommersiell marknad. Eftersom det uppenbart finns ett hål i Linköpings bioutbud (därom tvistar ingen), anser Aguirre att kommunen kan fylla det.
Demiroks position är knepigare, vilket också märks i hans argumentation. Han vill inte att kommunen ska ge sig in på biomarknaden. Däremot ser kommunalrådet inga bekymmer med kommunalt stöd till andra former av kulturellt utbud såsom konst, teater, musik och museum. Den åsikten backas upp med argumentet att det är lokala företeelser och lokala utövare som tar emot stödet. Att lokala ortsbor vill gå på bio är inte samma sak, tydligen.
Kommunalrådet motsäger sig själv när han å ena sidan säger att det inte är kommunens sak att stötta en biograf som inte bär sig (Royal), men att ett badhus å andra sidan är en kommunal angelägenhet eftersom det är en service medborgaren behöver. Om vi nu ska jämföra så är frågan vilken aktivitet som är populärast bland Linköpingsborna: Bada eller bio? Och spelar det någon roll?
Som borgerligt funtad är Demiroks invändning mot en kommunal biograf begriplig. Det mest önskvärda vore att en privat aktör antog utmaningen. En medelväg vore att kommunen, till exempel via Arenabolaget, träder in med målet att sälja verksamheten om underlaget finns.
På det viset skulle inte kommunen konkurrera med SF utan, likt Cnema i Norrköping, komplettera SF:s utbud med fler filmer. Det kan även vän av marknadsliberalism gå med på.