Enligt Löfstrand har allianspolitiken gjort att Sverige halkar efter övriga Europa vad gäller arbetsmarknaden. Precis som sina partikamrater på riksplanet tycks han oförmögen att se hur Borgs och Reinfeldts sparsamma politik räddat Sverige från ett budgetunderskott som det i Storbritannien. Enligt prognoserna är Sverige ett av bara tre EU-länder som klarar av att uppfylla kraven i stabilitets- och tillväxtpakten. Underskottet förutspås inte överstiga tre procent av BNP. Att detta på sikt är en mycket bättre politik för den svenska arbetsmarknaden verkar inte föresväva Löfstrand.
Men så representerar han också ett parti som valt att liera sig med Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Miljöpartiets förstanamn i Östergötland, Annica Lillemets, som kandiderar till Riksdagen för första gången, menar att lösningen är gröna jobb såsom en upprustning av miljonprogrammet, samt att vi delar på jobben eftersom många arbetar alldeles för mycket och andra inte alls.
Centerpartiets Staffan Danielsson skräder inte orden när han går till storms mot de rödgrönas överbudspolitik som han jämför med den politik som förts i Grekland. : Miljöpartiet och Vänstern vill ha sex timmars arbetsdag, friår, 90 procents a-kassa. Detta skulle rasera Sveriges ekonomi och hota jobben. Det värsta som skulle kunna hända nu vore en utgiftsexplosion som den de rödgröna planerar.
Löfstrand menade att Danielsson ägnar sig åt pajkastning och att de miljarder som alliansregeringen återbördat till medborgarna genom skattesänkningar om de hade använts till välfärdsåtgärder istället skulle ha räckt till väldigt många lärare. Problemet med Löfstrands synsätt, som är det genomgående i det rödgröna budgetförslaget, är för det första att man tror att medborgarnas pengar i grund och botten tillhör staten, för det andra att man tror att en utbyggd offentlig sektor är lösningen på alla samhällsproblem.
Mellan 2001 och 2007 växte skatteintäkterna och de generella statsbidragen till kommuner och landsting med en tredjedel. Det innebär att den offentliga sektorn växte snabbare än BNP-tillväxten. Men välfärden har inte blivit bättre. I ljuset av detta ter det sig direkt oansvarigt att möta finanskrisens konsekvenser med ännu mer bidragspolitik. Ett fortsatt alliansstyre, som tar ansvar för samhällsekonomin är det enda långsiktigt hållbara för såväl Sverige som Östergötland.