Tommy Andersson, 56, är företagare. Småföretagare. 1984 lånade han och hustrun Monica upp 250 000 kronor och startade Horns Industriservice AB. "250 000 kronor - det var så mycket pengar att frugan nästan fick dåndimpen." Tjugo år senare är företaget beläget i Kisa, på industriområdet på vänster hand när man kommer från Linköping, och sysselsätter tio personer. Tommy, den före detta metallarbetaren med sjuårig folkskola, är fortfarande vd. Monica sköter pappersexercisen. Barnen Johan och Eva-Lotta arbetar också i företaget. "Men jag säger till dom att passa er för att ta över, det är bara arbete", säger Tommy. Fast egentligen vill han ju att företaget ska leva vidare inom familjen.
-- Tar de över så går de in med öppna ögon. Det vet att småföretagandet inte är vägen till rikedom eller snabba klipp.
Tommy Anderssons bakgrund är typisk för många småföretagare. 44 procent av småföretagarna inom industrisektorn kommer från arbetarklassen. Tommy brister ut i ett smattrande spikpistolsskratt när jag frågar om han känner sig som kapitalist. Jag förstår att han har mycket litet gemensamt med Sören Gyll och andra tolvtaggare.
Verktygsmakare Tommy Andersson sa upp sig och startade eget utan att veta om det skulle bära eller brista.
-- Min yrkeskunskap var min säkerhet. Det är det bästa med de kvalificerade industrijobben - man blir säker i sin yrkesroll. Det föder en slags personlig drivkraft. Det var den som sporrade mig att ta klivet.
Han har inte ångrat sig. Det hela har rullat på, med en jämn flod av beställningar från företag som Husqvarna och Ljunghälls - som i sin tur kompletterar produktionsverktygen från Horns Industriservice och levererar vidare till storföretag som Volvo.
Att den politiska debatten kretsar kring företag som Horns Industriservice är inte konstigt. I Östergötland finns 9 000 företag med mellan en och tio anställda, i hela riket 222 000 företag. Tänk tanken att vartannat företag nyanställer en person. Tommy Andersson har följt den politiska debatten på avstånd. För några veckor sen fick han tillfälle att träffa östgötaombuden till den socialdemokratiska partikongressen. "Det var nyttigt och intressant. Ska vi småföretagare få gehör för våra åsikter måste vi ses och höras mera. Det räcker inte att representeras av direktörer som Sören Gyll och Michael Treschow från Svenskt Näringsliv. De är anställda; varken de eller politikerna lever i vår verklighet."
Tommy Andersson avfärdar snacket om att det är svårt att driva företag.
-- Talet om kvävande krångel är en myt. Är man det minsta normalbegåvad så klarar man det. Problemet är att det är svårt att vara företagare. Att vara aktiv ägare och småföretagare är ett risktagande som inte premieras som det borde. Varför ska det vara lättare att tjäna pengar på passivt förvaltande än aktivt ägande?
-- Jag tycker att vi befinner oss vid ett vägskäl. Utan incitament som stimulerar företagaren får vi inga nya företag, och de etablerade, såna som Horns Industriservice, avstår från att växa.
Tommy och Monica Anderssons företag har sedan starten omsatt 65 miljoner kronor; staten har håvat in 30 miljoner kronor i moms, skatter och arbetsgivareavgifter. "Därför tycker jag inte det är orimligt att efterlysa rimliga villkor för företagaren", säger Tommy, med en månadslön på 20 000 kronor (genomsnittslönen för en verktygsmakare med 30 års erfarenhet).
Snart ska han åter träffa s-politikerna. De vanliga frågorna ("slopa tredje sjuklöneveckan, reformera regelsystemet vid nyanställningar") dyker säkert upp, men Tommy Andersson hoppas också att attitydfrågorna tar plats. "Enkla saker, som att visa oss lite uppskattning. Under de här tjugo åren har ingen politiker besökt oss, än mindre frågat hur verksamheten går. Småföretagaren existerar bara i valtider, då talar alla politiker om oss. Sen blir det tyst."