stergötland befinner sig på efterkälken. Så skrev jag i en artikel i Corren i juli. Jag hänvisade till statistik rörande arbetsmarknad, ohälsotal och annat. Lena Micko med flera socialdemokratiska politiker replikerade. Svaret blev det gamla vanliga marknadsföringsgnägget. Det är inte kul att se hur förnuftiga politiker förvandlas till mekaniskt hopp&skuttande cheerleaders. Politiken har en djupare dimension än så, och förresten finns det nog av endimensionella marknadsförare.
Även borgerliga politiker kommenterade min artikel. Linnéa Darell (fp) m fl höll med - och la till att allt är sossarnas fel. Suck. Hur inskränkt får den politiska debatten bli.
Länsarbetsnämndens senaste statistik bekräftar mina teser från i juli. Correns sammanfattning av statistiken i går visar bland annat att arbetslösheten fortsätter att öka i Linköping och Motala. Den visar vidare att antalet långtidsarbetslösa ligger kvar på höga nivåer - trots att många av dem som blev av med jobbet perioden 1998-2002 försvunnit ur arbetslöshetsstatistiken och är antingen långtidssjukskrivna eller förtidspensionerade/uppbär sjukbidrag. Ohälsostatistiken för Östergötland är ett grymt grinande ansikte. Medan ohälsotalet för riket ökade med 9,6 dagar från 1998 till 2002, noterades Östergötland för en ökning med 11, 6 dagar. Varför?
Men inte kan väl kommun- och regionalpolitikerna påverka rikspolitiken, än mindre den internationella konjunkturen? Jodå. Ökningen av den öppna arbetslösheten under de senaste åren beror bland annat på att en socialdemokratisk regering för första gången sedan 1932 avstod från att möta den växande öppna arbetslösheten med ökade arbetsmarknadspolitiska insatser - med kommun- och regionpolitikernas goda minne.
Visst finns det växtkraft i Östergötland, och visst vimlar länet av spännande idéer, företag och projekt. Att det inte är den enda och sanna bilden vet (nästan) alla. Men den nödvändiga debatten om växande klyftor och utanförskap drunknar i dånet från musiken som ackompanjerar politikens dansande cheerleaders.