Förgäves försöker seriösa experter nå fram med sitt budskap om farorna med den ständigt eskalerande miljöförstöringen. Ansvariga politiker svarar med att höja bensinskatten och moralisera över rökningen, vilket i det sistnämnda fallet i och för sig kan vara befogat. På något sätt är det ändå som att sila mygg och svälja kameler.
Miljöpolitiken i Sverige är fortfarande närmast ett skämt, trots att larmrapporterna sedan lång tid tillbaka avlöser varandra.
Ett varnande exempel på en skriande brist på miljöomsorg finns en doktorsavhandling, presenterad i lördagens Correspondenten. Av den framgår att Linköpings och Norrköpings kommuner i långa stycken struntar i miljömålen från Agenda 21, utifrån vilken kommunerna 1998 åtog sig att bland annat minska energianvändning och minska avfall. Sedan dess har både energiförbrukning och avfallet ökat. Motverkande åtgärder har ansetts för dyra och nu är åtagandena från 1998 i stort sett glömda och begravda.
Försöken att minska utsläppen från industrin och jordbruket är tafatta. Produktionskontrollen är slump-mässig och ger utrymme för hejdlös förorening av luft, mark och vatten.
Bara några dagar tillbaka kom två larm som säkert fick många småbarnföräldrar att sätta i halsen. Dels visade det sig att en rad hygienprodukter avsedda för barn innehöll cancerframkallande medel och dels kom en omfattande rapport om att bilavgaser och andra luftföroreningar lagras i barns lungor och på sikt kan medföra mycket allvarliga skador.
Biltrafiken är en av de stora bovarna i det pågående miljödramat, hur gärna de flesta av oss skulle önska att så inte var fallet. Avgasutsläppen lägrar sig som en osynlig dimma över oss, men de flesta fortsätter ändå sitt ohämmade bilkörande. Att styra om bilkörandet till kollektivåkande har ansvariga beslutsfattare hittills helt misslyckats med, och, som sagt, inte lär det hjälpa att höja bensinpriset. Vad som krävs är en genomsyrande attitydförändring. Det är minst sagt besynnerligt att bilen, ett århundrade efter sitt intåg på vägar och gator, fortfarande upplevs som en statussymbol. Ju större och mer bensinslukande bil, desto högre status.
Ansvaret för bilismens del i miljöförstöringen får den enskilde, beslutsfattarna och bilindustrin dela på.
Det finns emellertid andra allvarliga miljöhot där den enskildes chans att påverka är begränsad. Det gäller till exempel de gifter och skadliga ämnen som vi får i oss via livsmedel.
Politikerna har, såvida man kan se, inga större ambitioner att kontinuerligt följa verksamheten vid de myndigheter skattebetalarna bekostar för att få trygghet genom noggrann livsmedelskontroll.
Den socialdemokratiska miljöpolitiken utövas mest som en sorts "happenings". Sticker ett miljöproblem upp huvudet någonstans åtgärdas, i bästa fall, detta och sedan återgår miljöpolitiken till sin jämförelsevis undanskymda tillvaro.
Det saknas en genomtänkt helhetssyn, ett fast samlat grepp om miljöpolitik och miljöfrågor. Det räcker inte att ta till stora ord, tillsätta utredningar och sätta upp storstilade mål.
Vi saknar dessutom en regering som inte låter sig styras i miljöfrågor av ett militant och opportunistiskt miljöparti. I den situationen förblir vi i minst två år till. Ett faktum att beklaga.