Den rapport som försvarsberedningen i går lämnade över till försvarsdepartementet är ett viktigt politiskt dokument. Det är denna rapport som också kommer att utgöra det politiska underlaget för det försvarsbeslut som riksdagen skall ta i höst.
Av tradition har det funnits en strävan att uppnå största möjliga partipolitiska enighet kring försvarets utformning. På detta område har - naturligt nog -- nationell samling varit en ledstjärna. Men av forna tiders försvarspolitiska samförståndstradition finns inte mycket kvar i dag.
Bakom försvarsberedningens förslag i dess helhet står än så länge endast socialdemokraterna, centern och kristdemokraterna. Denna politiska splittring kan delvis förklaras med att det numera inte finns någon hotbild mot Sverige; det är när trycket utifrån är stort som det sker en inre samling.
Inte desto mindre befinner vi oss vid ett försvarspolitiskt vägskäl som fordrar en ny, övergripande syn på försvaret. Vad skall vi ha försvaret till? Det är den fråga som alltjämt hänger i luften. Försvarsberedningen har visserligen ett svar, men dess förslag lider likväl av en kortsiktighet och brist på konsekvensanalys.
Huvudpunkten i rapporten "Försvar för en ny tid" är att försvarssektorn från och med 2007 årligen skall kunna spara tre miljarder kronor. Det skall jämföras med dagens anslag som är på fyrtio miljarder om året. Besparingarna kommer att beröra materielanskaffning, ledning, stöd, förvaltning samt den militära distriktsorganisationen. Det är med andra ord en hel del "byråkrati" som skall skäras bort.
Räknat i personal beräknas tvåtusenfemhundra officerare och lika många civilanställda få gå. Men - och det är det som är minst sagt motsägelsefullt - samtidigt skall detta ännu mer krympta försvar bli internationellt ännu mer ambitiöst än vad det är i dag. Beredningen framhåller särskilt hur viktigt det är att Sverige deltar i uppbyggnaden av EU:s militära kapacitet. Svenska förband skall vara förmögna till snabbinsatser i fjärran konflikthärdar. I ekonomiska termer innebär detta att utgifterna för internationella insatser fördubblas. De resurser som frigörs på ett håll förs alltså över till ett annat håll.
Kameralt är detta begripligt, men är det också rationellt sett till ändamålet? Kan ett försvar som försvagas genom att det blir färre officerare, genom att ledning, stöd och materielanskaffning bantas, verkligen också mäkta med en fördubblad internationell insatsförmåga?
Officersförbundet framhåller att ökade internationella insatser ställer ökade krav på att erfarna officerare finns kvar inom försvarsmakten för att fungera som mentorer och dela med av kunskap och erfarenheter. Det är lätt att instämma i påpekandet att "kraftiga besparingar i kombination med högre internationella ambitioner ökar behovet av kompetenta, erfarna och motiverade officerare.
Men den väg som försvarsberedningen stakat ut pekar i rakt motsatt riktning: Man minskar, i stället för att öka kompetensen till den nivå som de fördubblade ambitionerna rimligen måste kräva. Och inte heller motivationen i en organisation som ständigt skärs ned torde kunna behållas på den nivå som detta fordrar.
Slutsatsen kan därför inte bli någon annan än att försvarsberedningens förslag är inkonsekvent. Det är ännu ett uttryck för det försvarspolitiska illusionsmakeri som nu pågått under några år. Politikerna - och försvarsledningen - vill ge försvaret ett nytt existensberättigande, i form av internationella insatser, men däremot inte några nya resurser för detta syfte. Ekvationen går bara inte ihop.
Det är därför hög tid för en försvarspolitisk självrannsakan. Skall Sverige verkligen vara en militär aktör internationellt? Om politikerna fortsätter att svara ja på den frågan måste de också börja ta de ekonomiska konsekvenserna av sitt ställningstagande.