Nästa generation kommer att bli rikare. Men också mer sårbar.
Det tror en majoritet av de formella och dolda makthavare som i dag strålar samman på World Economic Forum i schweiziska Davos. Totalt väntas omkring 2 500 personer ta del av det rika utbudet i den pittoreska alpbyn.
Varje år ges delegaterna en möjlighet att lista frågor som de anser bör prioriteras på den globala arenan. Särskilt intressant är att miljöfrågorna värderas högre än i fjol, och att allt fler uttrycker en önskan om att ersätta Kyotoavtalet med något nytt.
Samtidigt visar rapporten Global Risk 2007 - som också ligger till grund för mötet - att makthavarna är illa förberedda för att hantera gränsöverskridande influensaepidemier, energikatastrofer och kärnvapenhot.
Desto mer positivt är att Sverige äntligen kommer att representeras av sin statsminister. Carl Bildt var en flitig gäst i Davos och Ingvar Carlsson fanns på plats 1995. Men eftersom Göran Persson aldrig prioriterade det ekonomiska toppmötet är Fredrik Reinfeldts deltagande högst välkommet.
Förhoppningsvis kan det leda till att världens stora frågor får större uppmärksamhet. Under hösten har den svenska debatten handlat alldeles för mycket om inrikespolitiska angelägenheter.
Temat för årets forum är "skiftet i maktbalansen". Det är både pampigt och välmotiverat, i synnerhet i en tid när makten decentraliseras i ett rasande tempo och då globala institutioner blir allt mer ifrågasatta.
I Sverige talar vi ofta om globaliseringen, men mindre om de möjligheter som uppstår när individerna globaliseras. På kort sikt kan den båda skapa vinnare och förlorare, men rätt hanterad blir den sannolikt gynnsam för oss alla.
Men om enskilda människor inte upplever att man drar nytta av globaliseringen riskerar trycket på protektionistiska åtgärder att öka. Därför måste den växande oron tas på allvar och fler visa på de fantastiska möjligheter som uppstår när enskilda människor får samarbeta och konkurrera på samma arena.
World Economic Forum kritiseras ibland för att vara en klubb för de redan rika. Men även om glassfaktorn är hög är det uppenbart att detta globala nätverk kan göra en annan värld möjlig.
Nu får man bara önska att de minglande kändisarna kan dra praktiska slutsatser av globaliseringens utmaningar.
Och påskynda processen med ett Kyoto 2.0.