Nyheten var så oändligt ledsam. En klump i halsen, ögonen tårades. Fan! Det var den 12 februari, för tre år sedan. Rubriken i tidningen var kort och koncis: Bo Holmberg död. Den förre socialdemokratiske civilministern och landshövdingen hade hittats avliden, ensam i sin Stockholmslägenhet. Jag kände honom inte, hade inte träffat honom, om hans politiska insatser hade jag endast dimmiga begrepp. Ändå greps jag starkt och intensivt av Bo Holmbergs bortgång.
Känslorna hörde givetvis samman med det fruktansvärda öde som drabbade hans hustru, Anna Lindh. Henne mötte jag en gång, när hon som utrikesminister höll ett anförande på RFSL:s kongress i Västerås. Ämnet rörde homosexuellas rättigheter i världen. Men hon fann även utrymme att berätta något kärleksfullt och humoristiskt om sin familj och sina bägge söner. Jag var där i egenskap av ledarskribent på liberala VLT och fick lite motvilligt erkänna att det var ett lysande tal.
Mitt intryck av personen Anna Lindh blev inte sämre när jag efteråt gjorde en intervju med henne. Sympatisk, öppen och befriande prestigelös svarade hon på mina frågor. Jag blev nog lite charmad på kuppen, ärligt talat. Det blev också några uppskattande rader i tidningen dagen därpå.
Minnet var fastetsat på näthinnan när jag några år därefter, den 11 september 2003, fick den tunga uppgiften att skriva huvudledaren om mordet, då åt borgerliga Borås Tidning. I dag har precis ett decennium passerat, beskedet att hennes liv inte gått att rädda skapade djupt förstämning på redaktionen, hela Sverige var i chock. En framgångsrik politiker och medmänniska fälld i blomman av sin gärning, ett fasansfullt brott, ett attentat mot vår demokrati. Satans mördare!
Som journalist var det bara att gå in i rollen, försöka finna formuleringarna och orden om det mörker som vårt land så överraskande brutalt slungats in i. Av läsarreaktionerna att döma blev väl texten ganska hyfsad. Men smärtan som alla vi utomstående kände över Anna Lindhs tragiska död var självfallet ingenting mot vad hennes partikamrater, vänner och familj tvingades utstå.
En man förlorade sin hustru, två barn sin mor, i ett plötsligt och meningslöst våldsdåd. En sådan grym händelse sätter ofrånkomligen djupa spår i en människans själ. Vad jag kan förstå levde Bo Holmberg i en ständig, sorgens skugga under sin återstående tid. Och vilka är väl vi att klandra honom? Tanken på sönerna, vilka inom loppet av knappa sju år, förlorat båda sina föräldrar går heller inte att skaka av sig.
Men själv ser jag åter Anna Lindh där i talarstolen på konferenshotellet i Västerås när hon gör en oväntad utvikning och drar en skojig historia om vad som utspelats kring hennes köksbord häromdagen. Detta är länge sedan, jag kommer inte ihåg detaljerna eller poängen. Dock – lystern och värmen i utrikesministerns ansikte när hon pratade om sin familj glömmer jag aldrig.
Christian Dahlgren