Vrede är fortfarande en av de känslor som dominerar hos alla de svenskar som drabbades av flodvågskatastrofen. Ett halvår efter tsunamin består misstron och ilskan mot myndigheterna. Det framgår av de hundratals brev som inkommit till den statliga katastrofkommission som tillsattes av regeringen. Kommissionen uppgift är att ta reda på vad det var som gick snett i den svenska katastrofhanteringen.
De drabbade vet dock redan vad det var som gick snett; de fick inte den hjälp och det stöd som de hade förväntat sig som medborgare i den välskötta(?) svenska välfärdsstaten. Det som i stället är det genomgående temat i reaktionerna och berättelserna är kravet att de ansvariga på regerings- och myndighetsnivå skall ta just sina ansvar, att de skall avgå och inte fortsätta att skylla ifrån sig.
Tsunamin berörde svenskarna på ett sätt som Göran Persson och Laila Freivalds uppenbarligen inte alls hade kunnat föreställa sig. Över femhundra svenskar omkom, oräkneliga är de som känner någon som på ett eller annat sätt är drabbad.
Regeringen torde bäva inför den dag då katastrofkommissionen presenterar sin slutrapport. Då blir det en ny påminnelse av dess sorgliga misslyckande, och inte minst av dess arrogans.
Frågan är om inte tsunamin i själva verket är en tickande bomb för regeringen inför valet 2006.