På tio år har det fantastiska blivit banalt. I dag går Sydafrika till val, men det framstår inte längre som stort och ännu mindre som fantastiskt. Men det är just vad det är, trots allt.
Utgången i dagens val är given. Det regerande, svarta nationalistiska ANC-partiet kommer att vinna. Den sittande presidenten Thabo Mbeki kommer att sitta kvar som president.
Den stora frågan inför valet handlar i stället om hur lågt valdeltagandet kommer att bli. Tio år efter det fria Sydafrikas första demokratiska val, då Nelson Mandela valdes till statschef, har apatin brett ut sig bland den sydafrikanska befolkningen. Demokratin och friheten inspirerar inte längre.
Den förre presidenten och frihetshjälten Nelson Mandela har känt sig nödsakad att i känslosamma ordalag uppmana väljarna att göra sin plikt: "Att inte rösta vore ett slag i ansiktet på alla dem som offrade sina liv för rätten att få rösta. Håna inte deras ovärderliga bidrag till vår frihet genom att inte rösta," har Mandela förmanat.
Kanske kommer frihetshjältens ord visa sig ha påverkat några av dem som bara var barn när demokratin infördes i deras land, som därför inte har några egna minnen av kampen för frihet, och som i dag inte känner något annat än en allmän uppgivenhet. Kanske kommer några av dem att ha väckts ur sin apati.
Men den utbredda uppgivenheten är samtidigt begriplig. Hela fyrtio procent av befolkningen är arbetslös. Aids och hiv härjar, liksom i stora delar av resten av den afrikanska kontinenten. När det politiska systemet inte erbjuder några lösningar är det inte underligt att väljarna lägger sig på sofflocket.
Ändå är detta faktum, att Syd-afrika går till val för tredje gången, något ganska fantastiskt. Den tid då våra nyhetsmedier fylldes med rapporter från våldets och apart-heidförtryckets Sydafrika ligger trots allt inte alls långt tillbaka, det är bara en sådär sexton-sjutton år sedan. 1989 föll Berlinmuren. 1990 släpptes Nelson Mandela fri. Om några veckor ansluter sig de flesta av de tidigare östblocksländ-erna till EU. De mer eller mindre samtidiga befrielserna från kommunismen i vår världsdel och från apartheid i Sydafrika är mirakel som vi i dag om än inte glömt, så i varje fall tar för givna. Miraklen har banaliserats.
Och att så sker är väl i och för sig naturligt, men det skadar inte att dra sig till minnes det stora i dessa omvälvningar. Det kan om inte annat skänka perspektiv på sådant som i dagens värld ter sig hopplöst, som omöjligt att åtgärda.
I Sydafrika stod två folkgrupper mot varandra. Två folk, en svart majoritet och en vit minoritet, gjorde anspråk på rätten över samma territorium. Det var med andra ord en existentiell, etnisk konflikt av klassiskt slag. Sådana konflikter framstår alltid som omöjliga att lösa. Men sydafrikanerna, svarta och vita tillsammans, lyckades där så många and-ra misslyckats.
Nu skall inte Sydafrika för den skull idealiseras. Det är trots allt ett faktum att väldigt många vita utvandrat det senaste decenniet. Men en rasmässigt blandad, syd-afrikansk nation har ändå fötts.
Den lösningen kan givetvis inte kopieras; de historiska realiteterna och förutsättningarna är aldrig desamma i olika konflikt-härdar. Inte desto mindre går det att hämta inspiration från det syd-afrikanska miraklet.
I dag framstår en seger för frihet och demokrati i den muslimska världen som helt osannolik, i varje fall inom en meningsfullt överblickbar tid. Fanatism och fundamentalism anger tonen. Våldet blir allt mer påträngande. Men människor kan bättra sig. De kan lära sig att kompromissa. Och framför allt - denna läroprocess behöver inte alltid ta århundraden i anspråk. Det kan till och med gå riktigt fort, precis som det gjorde i Sydafrika.