För att undvika att fler dör som Tobias vill både länsstyrelsen och Föräldraföreningen mot narkotika att kommunerna oftare ska överväga tvångsvård av missbrukare.
Men tvångsvård enligt LVM (Lagen om vård av missbrukare i vissa fall) är knepigt. Tillsammans med psykiatrisk tvångsvård och omhändertagande av barn är det de mest integritetskränkande ingrepp samhället kan göra i individers liv. Sådant samhällstvång mot individer ska bara användas när det är absolut nödvändigt.
Det finns många exempel på hur samhällets välvilja kan slå helt fel när den drivs igenom med tvångsmetoder. Historiskt har de svenska tvångssteriliseringarna fått mycket uppmärksamhet. I nutid reagerade många starkt när Anna Odell med sitt konstprojekt visade hur psykiatrin använder bältesläggning, och upprördheten blir stor när medierna rapporterar om tveksamma omhändertaganden av barn. Därför är det långtifrån självklart att mer tvångsvård av missbrukare är önskvärt.
Samtidigt får inte de tyngsta missbrukarna lämnas utan vård. Missbruk är en sjukdom, och missbrukare har samma rätt att vårdas för sin sjukdom som andra patienter. Att missbrukaren ofta är ambivalent och växlar mellan att vilja sluta och fortsätta med drogerna är inget argument för att inte vårda. Rökare med lungcancer som inte lyckas sluta röka får ändå vård, liksom överviktiga diabetiker som inte klarar av att gå ned i vikt. Att inte behandla livsstilsrelaterade sjukdomar enligt "de får skylla sig själva"-logik leder till ett kallt och omänskligt samhälle - dessutom blir gränsdragningen på sikt omöjlig.
Hur vårdar man då missbrukarpatienter som vill ha hjälp ena dagen men inte nästa? Det är en fråga för de professionella - läkare, terapeuter och socionomer som är specialiserade på beroende. Med tanke på hur komplicerade patienterna är så krävs det forskning för att ta fram evidensbaserade metoder, och tillräckliga resurser för själva vården.
Men om vården av de tyngsta missbrukarna ska få mer resurser behöver den lyftas i debatten. I dag handlar politiska diskussioner om missbruk ofta om lättare former - det är Folkhälsoinstitutets "Riskbruksprojekt", förebyggande åtgärder bland unga, Systembolagspolitik och serveringstillstånd - men sällan de riktigt svåra missbrukarna, de som riskerar att supa eller knarka ihjäl sig.
Att vårda en tung missbrukare kräver mer resurser än att hjälpa en riskbrukare att hamna på rätt sida av riskmarginalen. Tvångsvård måste finnas som en möjlighet för att rädda livet på missbrukare som annars drogar sig till döds. Men tvångsvård ska vara den allra sista utvägen, och användas restriktivt.