Landstingspersonal är rädda för att berätta om brister i vården.
"Vi är livrädda. Det blir alldeles säkert en reprimand, och man får antagligen flytta på sig", sade anonyma landstingsanställda i Corren i onsdags.
Det bör svida i hjärtat hos alliansens och Vrinnevilistans (vl) landstingspolitiker.
När s, v och mp styrde landstinget fick de hård och berättigad kritik för att vårdpersonalen skrämdes till tystnad. Många minns fallet Roger Skogman:
Han var ortoped i Norrköping och öppet kritisk till omorganisationen av sjukhusen. När Skogman kallades till samtal hos chefen anade han oråd och spelade in samtalet i smyg. Chefen förklarade att Skogman kan glömma befordran och lönehöjning eftersom han har kritiserat ledningen offentligt.
Under munkavledebatten som följde försökte Paul Håkansson (s) och Björn Grip (v) villkora yttrandefriheten genom att hävda att den inte gäller under arbetstid. Landstinget fick kritik av JO.
Händelsen hade betydelse både för maktskiftet, och att den nya majoriteten befriade Åke Rosandher från uppdraget som landstingsdirektör. Förväntningarna är därför höga på alliansen och vl att skapa en annan kultur inom landstinget.
Men det anonyma citatet är en varning om att politikerna inte har gjort tillräckligt.
Det är svårt att bryta tystnadens och rädslans tradition. Arbetsplatsmöten där personalen och deras chefer sida vid sida får höra landstingets ledande politiker plädera för öppenhet skulle vara en bra start. Det får inte lämnas utrymme för tvivel - kritik och påtalande av brister är en förutsättning för verksamhetsutveckling och får aldrig bestraffas.
Det kan inte nog betonas hur viktigt det är med yttrandefrihet och ett öppet samtalsklimat i den offentliga sektorn.
Dels för att den tillhör oss alla - det är våra skattepengar som finansierar verksamheten, och den ska bedrivas på bästa möjliga sätt.
Men framförallt för att en tystnadskultur riskerar att gå ut över samhällets mest sårbara - gamla, sjuka, barn och elever. Om offentliganställd personal inte vågar berätta om brister är det människorna vi borde värna mest som hamnar i kläm.
Det har lagstiftarna försökt att komma åt. Både skolan, vården och omsorgen har egna system för avvikelserapportering som personalen är skyldig att använda. Ändå kommer det signaler om att många offentliganställda hellre biter ihop och tiger.
Läkare, lärare och andra offentliganställda bör begrunda det ansvar de har. Civilkurage är nödvändigt i dessa yrken.
Politikerna bör snabbt täppa till de hål som finns i lagen. Det är positivt att offentligt finansierad verksamhet får en mångfald av utförare, men personalen måste alltid omfattas av yttrandefrihet - även om de arbetar på ett föräldrakooperativ eller en privat vårdmottagning.
Landstingsmajoriteten i Östergötland bör inte vänta längre - gå ut till de anställda och missionera yttrandefrihet. Ge alla chefer en ledarskapsutbildning som lär dem att den chef som tar till sig kritik når de bästa resultaten.