Förstamajfirandet dominerades av EU. Utökningen av unionen med tio medlemmar och det förestående valet till EU-parlamentet var förstås anledningen. Men det är inte detsamma som att Europafrågorna behandlats verkligt seriöst. Budskapen från talarstolarna kan i stället sammanfattas som uppblåst retorik utan förankring i verkligheten.
Förre statsministern Ingvar Carlsson talade om att nu är freden säkrad, att hotet om kärnvapenkrig i Europa definitivt är avvärjt. Är det någon som på allvar tror att krig skulle ha brutit ut mellan Estland och säg Polen om inte dessa länder nu hade blivit medlemmar i EU? Vilket av de nya EU-länderna utgjorde före medlemskapet ett kärnvapenhot mot resten av Europa?
Mona Sahlin profeterade att vi inte kommer att få uppleva en lika historisk dag (som när EU utökades) under resten av våra liv. "Historisk" har blivit ett missbrukat ord, men nog vore det verkligt historiskt om den svenska politiska eliten slutade att behandla svenskarna som mindre vetande när det gäller Europafrågor (och även i övrigt).
De socialdemokratiska talarna på första maj frammanade bilden av en konfrontation mellan vänster och höger i valet till EU-parlamentet. Också deras huvudmotståndare moderaterna brukar teckna en sådan bild. Det sades vara en viktig uppgift att se till att den nuvarande högermajoriteten i parlamentet förändras.
Socialdemokrater och moderater hoppas mobilisera väljare genom att framställa valet som ett traditionellt vänster-högerval. Men den taktiken förvränger verkligheten, och fjärmar EU ännu mer från medborgarna.
I själva verket har det ingen betydelse om det är vänster- eller högermajoritet i EU-parlamentet. Den avgörande, ideologiska konfliktlinjen i denna församling löper i stället mellan dem som vill ger mer makt till EU och dem som motsätter sig detta. Ser man hur socialdemokrater och konservativa röstat i parlamentet under till exempel den senaste mandatperioden är det lätt att konstatera att de i flertalet frågor hamnat på samma ståndpunkt.
När det gäller att ge mer makt till EU bildar socialdemokrater och moderater i stort sett alltid majoritet ihop. Det är denna allians mellan vänster och höger för mer överstatlighet som präglar EU-parlamentet, inte vänster- högermotsättningar av det slag som vi är vana vid i inrikespolitiken.
Undantag finns dock. Under den innevarande mandatperioden har en ny, omfattande fuskskandal inom EU-byråkratin uppdagats. Det har bland annat blivit aktuellt att ställa den ansvarige kommissionären till svars för detta. Men där har socialdemokrater och moderater intagit skilda ståndpunkter: Medan de svenska moderaterna, tillsammans med vänsterpartister, velat ta i med hårdhandskarna mot fusket inom EU har socialdemokraterna röstat emot detta.
Statsvetarprofessorn Mikael Giljam efterlyser en svensk EU-diskussion som präglas av öppenhet och ärlighet. "Börja med att låta Europaparlamentsvalet den 13 juni bli ett val om inte bara vänster- eller högerpolitik i Europa utan också om vart EU-projektet är på väg," skriver han. Giljam konstaterar att ja-partierna i de tre senaste riksdagsvalrörelserna konsekvent vägrat att tala om EU-frågor, och att inte heller EMU-folkomröstningen resul- terat i en omprövning. "Folkets nej bemöttes med höjda ögonbryn och axelryckningar i stället för med en självkritisk diskussion," påminner han.
Den politiska ja-elitens hållning har varit att EU-frågan avgjordes i och med folkomröstningen 1994. Det är sant beträffande Sveriges medlemskap, men inte i fråga om EU:s fortsatta utveckling. Den går i centralistisk riktning, men detta finns det sannerligen ingen anledning att betrakta som "avgjort", som något som inte får ifrågasättas.
Men den svenska EU-diskussionen förvrängs helt av bristen på öppenhet och ärlighet hos merparten av den politiska eliten.
I praktisk handling verkar partierna för att öka EU:s makt, men de försöker nästan alltid ge sken av att det inte skulle handla om mer centralism.
Att framställa valet till EU-parlamentet som ett vänster-högerval är ett annat uttryck för denna verklighetsförvanskning.