Under Fredrik Reinfeldt har moderaterna ändrat sin retorik. I en intervju i LO-tidningen har moderatledaren deklarerat att arbetsrätten inte behöver ändras, att det inte ens behövs någon översyn av den. Det säger mycket om moderaternas förändring. Ändrad arbetsrätt har ju annars varit en borgerlig paradfråga.
Men den Reinfeldtska taktiken går ut på att skapa förtroende hos socialdemokratiska väljargrupper. Som ett led i denna taktik har moderaterna också lagt sina mest vidlyftiga skattesänkningsambitioner för de högavlönade på hyllan.
Hur mycket som är retorik, taktik, och hur mycket som är uttryck för ett genuint politiskt omtänkande i detta får framtiden utvisa. Klart är emellertid att denna förflyttning in mot mitten - som inneburit att det numera ofta är folkpartiet som står längst till höger inom borgerligheten - har varit en förutsättning för den borgerliga samling som nu förverkligats.
Men denna politik är för den skull långt ifrån okontroversiell inom moderaterna. Det finns krafter inom partiet som vill att m hellre skall vara en nyliberal röst i debatten än en pretendent på regeringsmakten, hellre bedriva idémässig opposition än göra kompromisser för att nå makten.
Detta tänkande kommer glasklart till uttryck i en debattartikel i gårdagens Expressen av Olof Ehrenkrona. Skribenten har inte längre någon position i politiken, men är likväl inte vem som helst i moderaternas inre liv. Ehrenkrona var planeringschef i statsrådsberedningen under regeringen Bildt, och stabschef i moderatledningen. Under 80- och 90-talen var Olof Ehrenkrona kort sagt moderaternas grå eminens, Bildts inofficielle ideolog. Hos ett parti där den nya mittenprofilen delvis ännu är en nypåstruken fernissa finns det en klar resonansbotten för nyliberal 80-talsnostalgi à la Ehrenkrona.
För dagens moderata och borgerliga taktik ger Ehrenkrona inte mycket: "Det förefaller alltså som om partistrategerna på den borgerliga kanten tror att det är lättare att vinna valet på väljarnas längtan efter nya ansikten än på deras drömmar om en bättre framtid", skriver han. Ehrenkrona påminner om det 1980-tal då moderaterna "föredrog en idéburen debatt och att formulera sin samhällskritik med utgångspunkt från vad som var fel i Sverige, snarare än från vem som var fel i Rosenbad". "Jakten på marginalväljarna fick anstå", heter det vidare. Det är just vad Reinfeldt är ute på jakt efter i dag.
Från vänsterhåll är det många som invänt mot att det skulle ligga ett värde i maktskifte i sig. Dala-Demokratens Göran Greider skriver att det "djupt i löntagarnas hjärta finns en mer eller mindre stark ovilja att betrakta regeringsskiften som ett värde i sig". Inte heller nyliberalen Ehrenkrona ser ett värde i ett regeringsskifte för regeringsskiftets egen skull. "Att bara kräva maktväxling och lansera en lättversion av socialdemokraternas politik räcker inte för att vinna valet. Det måste också finnas ett genomtänkt och heltäckande liberalt program för Sveriges förnyelse", fastslår han.
Socialdemokraten Greider ser däremot ett "mardrömsscenario" avteckna sig, att en borgerlig valseger 2006 bäddar för ett långvarigt borgerligt maktinnehav.
Men ideologiskt välkomnar samtidigt Göran Greider det som i sin tur är Olof Ehrenkronas mardröm - moderaternas förflyttning in mot mitten. Greider snarare än Ehrenkrona bör vägleda moderaterna.
Det heltäckande liberala programmet för Sveriges förnyelse - i klartext drömmen om den nyliberala revolutionen - skulle leda partiet ut i den politiska öknen. Och det vore inte bra för Sverige, ty - och här har både socialdemokraten och nyliberalen fel - det ligger ett stort egenvärde i ett maktskifte.