Återigen en lång och engagerande debatt. Där partiledningen utmanades. Skillnaden mot fredagen var dels att de oppositionella faktiskt vann, och med stor majoritet. Och att det bara spelade Fredrik Reinfeldt i händerna. Trots att det handlade om något så till synes detaljartat som om historia skall vara ett kärnämne i skolan eller inte. Partiledningen vill ju inte förära ämnet en sådan status.
Att den frågan rymmer en konflikt av sådan dignitet kan verka konstigt för gemene man. För de flesta är det nog rätt självklart att historia bör vara ett obligatoriskt ämne. Speciellt i ett så erkänt historielöst land som vårt, där ungdomar har en allt mer diffus uppfattning om vad som egentligen försegick under andra världskriget, en okunskap i vars förlängning tvivel på Förintelsen lätt kan sås av mörkare grupper.
Men inom moderat kremlologi är det en ideologisk symbolfråga. Finns det en värdekonservativ kraft att räkna med så ger den sig tillkänna just i en sådan situation som öppnade sig under behandlingen av skolpropositionen. Och det var heller ingen underifrånprotest. Flera partistyrelseledamöter såväl argumenterade som yrkade bifall för den fronderande motionen.
Händelsen skall inte överdramatiseras. Partiledningen hade (förstås) inte lagt någon prestige i frågan. Men i ljuset av hela stämmans karaktär, av dess funktion som bekräftare av partiets farväl till nyliberalismen, var det politiskt dekorativt: på fredagen hade den interna nyliberala oppositionen bjudit till vad den hade i sin hjärtefråga arbetsrätten, och förlorat. Och på lördagen försökte i princip samma delegater hindra en konservativ hjärtefråga från att föras upp på agendan, och förlorade även då.
Maktens linjer är därmed tydligt utritade. Och Reinfeldt och den drivande kretsen kring honom har sannolikt inte ett dugg emot den bild som har formats. Det parti som har genomgått den största förändringen ter sig i det här läget som det parti som kan ståta med den mest stabila och samordnade styrkeuppställningen inför valet.
Och med utspelet kring familjepolitiken i slutet av stämman fullbordade Reinfeldt bilden av moderaternas maktförhållanden. Den nya familjepolitiken är anpassad till det moderna livets mångsidiga krav. Så långt är alla med på noterna. Men där finns också ett inslag som är symptomatiskt för partiets rörelse mot svensk mittfåra: jämställdhet mellan makar skall påverkas genom riktade skattelättnader till hem där fäder är hemma med barnen.
Liberalt? Konservativt? Varken eller. De båda falangerna är eniga om det mesta, och till det hör uppfattningen att familjelivet skall vara fritt från alla former av politiska pekpinnar.
Med den familjepolitiska avrundningen visades vad som ytterst vägleder det nya moderaterna. Det är inte ideologi. Ideologiska principer finns där partiets bagage, men den utgångspunkt ledningen beordrat är att regeringsmakten skall vinnas, kosta vad det kostar. Det är faktiskt något nytt. Och spännande.