Trots att Reinfeldt ägnade mycket talartid åt något så osexigt som det finanspolitiska ramverket var han debattens stjärna. Kunskaperna och den pedagogiska förmåga han har sedan tidigare kombinerades nu med en glöd som han kanske ska tacka Juholt för.
Om man bortser från själva politiken klarade Juholt debatten bättre än förväntat. Han varken drog i sammanhanget opassande skämt eller fastnade i ett staplande av rubrikvänliga men intetsägande one-liners (den fällan gick i stället oväntat MP:s Gustav Fridolin i).
Men så är det politiken. S har ännu inte formulerat någon ny politik efter det avbrutna rödgröna samarbetet. Därför befinner sig Juholt i den på samma gång angenäma och svåra situationen att vara luddig, svepande och sifferlös. Juholt gör ungefär som Sahlin gjorde när hon befann sig i samma läge 2007 - han lovar allt till alla, och anklagar regeringen för att återinföra det "gamla, omoderna Sverige".
Problemet är bara att den politik Juholt vill se i stället är allt annat än modern. Att dra gränsen för vad företag kan producera vid "skjortor och bilar" är direkt hånfullt mot de hundratusentals som driver, jobbar i eller är nöjda med tjänsterna hos företag inom skola, vård, omsorg och apotek. Juholts åsikt att avregleringen av apoteksmonopolet sätter kundvärdet framför medborgarvärdet borde innebära att Kuba och Nordkorea är de enda länderna i världen som fortfarande respekterar medborgarvärdet.
Sämst är Juholt när han tar till härskartekniker. S vinner knappast väljare när Juholt besvarar Reinfeldts helt befogade kommentar att Juholts alla löften kostar mycket pengar med att bli högröd och gasta: "Kom inte och mästra oss socialdemokrater om ekonomisk politik!". Lika osympatiskt är det när Juholt bemöter Jan Björklunds kritik mot försöken att stänga gränserna för utländska företag med ett nedlåtande "nu är det svajigt", och rent löjeväckande blir det när han säger till Jimmie Åkesson - efter den senaste tidens uppmärksammade regeringsnederlag: "Ni är en del av regeringsunderlaget".
Åkesson stod för övrigt för debattens mest klargörande inlägg. Hans uppräkning av de frågor där SD och den övriga oppositionen har fällt och borde kunna fälla regeringen måste bli spiken i kistan för tesen att SD är ett högerparti. Att den övriga oppositionen avstod från att ta replik på Åkessons anförande tyder också på att de inte hade något att invända.
Tyvärr gjorde alliansens övriga partiledare bleka insatser. Maud Olofsson borde inte ha bjudit Åkesson på invandringsfrågan, Jan Björklund borde ha påpekat det ologiska i Juholts resonemang att om det tar sex år att vända skolutveckling bär regeringen med sina fem år ansvaret för allt som är dåligt (IG på den matten!). Tråkigast var nog att Göran Hägglund, som hade ett insiktsfullt och viktigt anförande om utsatta barn, slarvade bort det genom trött innantilläsning.