I går dröjde solen kvar lite extra och gick inte ner förrän 15:56. Så stark dragningskraft har Mona Sahlin att till och med himlens strålande stjärnreaktor berörs. Inte illa, och alls inte besynnerligt. Mona Sahlin inger numera respekt, hon är trygg i sig själv, stark och målmedveten, och bär med sig den uppkäftiga, Pippi Långstrumpliknande nyfikenhet och vilja till dialog som präglade hennes inledande ministerår. Sahlins improviserade jungfrutal vid torsdagens presskonferens fick många partiarbetare att stråla i kapp med solen. Nu vänds nästa blad i den socialdemokratiska historieboken, och med Mona Sahlin som anförare kan nuvarande kapitel, som slutar i september 2010, sluta lyckligt.
Klimatfrågorna - arbetsmarknadspolitiken - företagandet - en politik mot fortsatt växande klyftor. Sahlins provisoriska utopier tar avstamp i en handfast verklighet. I mycket handlar det om att förverkliga de intentioner som fanns under den gamles, läs Perssons, tid. Ska betinget lyckas måste partidemokratin få sig en rejäl vitamininjektion; de tafatta försöken att bredda partiets kontaktnät måste fullföljas. Valsegern 2010 måste hämta näring ur en partiorganisation som är bred, inbjudande, lyhörd och inte räds konflikter.
Men det brådskar. Partiorganisationen spritter inte av liv och lust. I mycket framstår den som en giktbruten, stapplande gubbe. Därför behövs inspiratörer som Mona Sahlin och Wanja Lundby Wedin. Därför behövs ett kollektivt ledarskap med långa tentakler. Mona Sahlin är ingen garant för framgång, men hennes uttalade ambitioner tyder på att hon är rätt person att leda förnyelsen av det 108-åriga partiet. Från giktbruten, stapplande gubbe till ..., ja, den som lever får se.